Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
altaret längst in brunno ett par vaxljus med
spökaktigt, liksom smärtsamt sken. Kyrkvaktarn gjorde
kortjänsten och Magda och Franek knäböjde
framför altaret. Hundarna gingo och ströko i vråarna
och ibland kacklade prästgårdshönsen i
fönstergluggen, så att Franek måste ut och schasa bort dem.
Magda putsade näsan och såg full av ångest på
prästen, som vacklade framför altaret och gång
på gång brast i spasmodisk gråt.
— Det här är ju ett spektakel och hans vördighet
går väl och blir sjuk för mig till råga på allt,
knorrade hon.
Han hörde inte, fördjupad som han var i sitt
samtal med Gud. Efter mässans slut var han alldeles
utmattad och orkade knappt släpa sig hem.
Inte ordet sade han åt någon, och omedelbart
efter middagen tog han sin käpp och gav sig av ner
i byn.
Hela huset följde efter honom. Men knappt hade
hundarna fått väder av brandoset och nosat på
den första nedbrunna stugan i raden, förrän de gåvo
till ett utdraget tjut och togo till flykten. Och intet
under, ty även människorna stodo länge som
förlamade av fasa inför denna helvetiska ödeläggelse.
Av några tiotal stugor återstod inte en; inte en
apelgård fanns kvar, inte ett uthus, inte ett staket,
inte en enda poppel utmed vägen. Byn hade upphört
att existera. Ännu rykte ruinhögarna, ännu slickade
röda lågor halvkolnade stockar, och svarta rökmoln
rullade som burriga nystan genom de svartnade,
förbrända apelgårdarna. Ovan alltsammans reste sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
