Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magda var ögonblickligt vid hans sida.
— Hur är det fatt? Bäst hans vördighet går hem
och lägger sig, det kan bli nån sjukdom av annars,
murrade hon på sitt vanliga vis.
Han visade henne ifrån sig med en otålig rörelse.
Hon satte sig vid veteväggen en bit ifrån, och han
lutade sig djupare tillbaka i säden och tittade sig
förundrad omkring med sina blåklintsögon; än följde
han de kvittrande svalflockarna, än skuggan av
storkarna, som underligt långsmala sträckte förbi.
Veteskogen vaggade över honom och de tunga axen
snuddade vid hans gråa huvud likt flyktiga kyssar.
En känsla av innerligt välbehag grep honom och
gav kraft och lugn åt hans förpinade själ. Stilla,
salig ro bredde sig inom honom. Själen böjde sig
djupt och ödmjukt inför en ofattlig, mystisk makt,
allt starkare och starkare förnummen.
En kör av stämmor, dofter och färger brusade
genom säd och gräs. Hela naturen svingade i livets
väldiga rytm likt kläppen i en klocka, tills all jorden
började stiga och sväva som en enda omätlig hymn,
skapelsens lyckohymn.
Till sist vaknade prästen ur drömmarna.
— Hela socken bränd och mänskorna jagade ut i
vida världen, uppreste han sig med ens — och så
är det som om ingenting hade hänt! Allt växer och
frodas och fröjdas! Är vi styvbarn vi? slungade han
utmanande fram. Är vi dömda att förgås? tillfogade
han än hetsigare. Och vid den frätande tanken på
människoskarorna fösta av kosackhorden, vid
tanken på detta ohyggliga krig, alla grymheter, alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
