Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människans inflytande på vårt lands vegetation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige upphöra och i stället endast vårsäd användas, så
skulle man antagligen här snart förgäfves leta efter en enda
blåklint.
Tiden för dessa ovälkomna ogräsväxters införande i
vårt land torde numera i de flesta fall vara omöjlig att
angifva. Troligt är dock, att de flesta mycket tidigt — kanske
redan under hednatiden — här funnit sin hemvist. Om några
vet man dock med säkerhet, att de först i nyare tid hit
inkommit, och bland dessa märka vi de mycket fruktade
ryssgubbarne (Bunias) samt klöfversnärjan (Cuscuta Trifolii).
Den förra, mot hvilket mången uppländsk jordbrukare
uppgifvit försöket att kämpa, emedan dess grofva, djupt ned i
jorden gående rötter förmenas vara “nitade på andra sidan
jorden“, visade sig enligt Linnés vittnesbörd först på
1760-talet på några åkrar utanför Svartbäckstullen vid Upsala,
och traditionen tillägger, att frön af denna från Ryssland
härstammande växt funnos i den spannmål, som ryska
regeringen under ett hårdt missväxtår såsom gåfva hitsände.
— Den senare, klöfversnärjan, iakttogs för första gången
under 1840-talet på en egendom nära Stockholm, ditkomruen
genom utländskt klöfverfrö, och på samma sätt införes den
fortfarande, ehuru frökontrollen numera härför lägger
betydande hinder i vägen.
På tal om ogräsarterna torde emellertid vara nödigt
att påpeka, att de ej alla äro af uteslutande utländskt
ursprung och af människan hit införda. Åtskilliga voro
nämligen tvifvelsutan fullgoda svenskar, redan innan människan
här började bryta bygd, men den härigenom beredda
marken funno de liksom enkom för sig afpassad och sökte att
göra kulturväxterna densamma stridig. Härigenom hafva
ock sådana svenska växter, som åkertisteln, snärjgräset,
hvitkullan, maskrosen, kvickroten och flera andra, blifvit svåra
åker- eller trädgårdsogräs samt göra sig såsom sådana vida
mera bemärkta, än då de uppträda på sina ursprungliga,
ouppodlade växplatser. Likadant är förhållandet med en del
kring människobostäder vanliga växter, såsom brännässlan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
