Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Låt dem bara öda bort sitt krut!” sade Falköga kallblodigt,
då den ena kulan efter den andra visslade förbi den
plats, där han låg dold.
”Jag tänker mig, att packet skall nog tröttna på leken, innan
klipporna be om pardon!”
”Åhå! Det där var bättre måttat än eljes!” ropade Heyward,
sprittande till, då en kula studsade mot klippan strax
vid sidan om honom.
Falköga tog upp den plattade blykulan och skakade på
huvudet. ”Fallande bly bli aldrig så tillplattat, om det ej faller
från skyarna”, sade han.
Emellertid lyfte Uncas försiktigt sin bössa mot himmelen
och då hans kamrater följde pipans riktning, erhöllo de gåtans
lösning. En hög ek stod ungefär mitt emot dem på flodens
högra strand. Den hade böjt sig så långt fram med sina grenar,
att de översta av dessa trängde ut över den arm av floden, som
strömmade under dess rötter. I toppen av denna ek hade en
indian tagit plats bland de löv, som sparsamt betäckte dess
knotiga grenar, och var så gott gömd av stammen, att man
endast kunde skymta honom, då han böjde sig fram för att
iakttaga verkningarna av sitt skott.
”De hundarna klättra väl upp i himlen till sist, för att få
bugt på oss”, ropade Falköga. ”Håll utkik på honom, min
gosse, till jag åter blir klar att skjuta! Sedan skola vi försöka
att sända honom en kula från var sin sida av trädet.”
Uncas dröjde med sitt skott, tills han fick en vink av
jägaren. Därpå knallade bådas bössor, och blad och bark från
eken röko omkring i luften och spriddes av vinden. Men
indianen besvarade angreppet med ett hånskratt, under det att
han åter avsköt en kula, som rev av mössan av Falköga. Åter
hördes indianernas tjut och ett kulregn susade över de
belägrades huvuden, för att hålla dem samman på ett ställe, där
de lätt kunde falla offer för den krigare, som klättrat upp i
trädet, för att bereda deras undergång.
”Vi måste ändra det här!” sade Falköga. ”Uncas kalla
hit din fader! Vi behöva alla våra gevär för att få ned den
där hunden från trädtoppen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
