Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Signalen gavs strax, och Falköga hade ej ännu laddat sin
bössa, då Chingachgook slöt sig till sällskapet. Sonen visade
den erfarne krigaren fiendens gömställe, men med undantag
av det vanliga ”hugh”, som ovillkorligen undslapp hans läppar,
hördes han ej uttrycka varken förvåning eller bekymmer. Falköga
och indianerna rådslogo en stund ivrigt på delawarspråket
och intogo därpå lugnt sina poster för att utföra den avtalade
planen.
Indianen hade från det ögonblick man upptäckte honom
vidmakthållit en snabb, men resultatlös eld, enär han förhindrades
att taga noggrant sikte på sina vaksamma fiender, vilka sköto,
så snart han blottade någon del av sin kropp. Icke desto mindre
träffade hans skott dock mitt bland försvararna, vilka försökte
täcka sig, så gott de kunde. Heywards uniform, som bjärt
skilde honom från de andra, blev flera gånger genomborrad
av kulor och en gång droppade det till och med blod från ett
skrubbsår i armen. Mingon, som blivit dristigare efter hand,
försökte äntligen att göra sina skott verksammare genom att
ändra ställning, men mohikanernas skarpa ögon upptäckte strax
genom det glesa lövverket de mörka konturerna av hans ben,
som han varit oförsiktig nog att sticka ut några tum utom
stammen. Båda gevären avlossades samtidigt och under det mingon
drog sitt sårade ben till sig, blev en del av hans kropp synlig.
Falköga begagnade snabbt detta tillfälle. Bladen rasslade
starkare än förr, den farliga bössan föll ned från trädet och
efter några ögonblicks fruktlösa ansträngningar, visade sig
indianens kropp, halvt svävande i luften, fastklamrad med
händerna vid en knotig, bladlös gren.
”Giv honom ännu en kula!” bönföll Heyward gripen av
medlidande.
”Nej, icke ett krutkorn!” svarade Falköga kallblodigt,
under det att han laddade sin bössa på nytt. ”Hans död är säker,
och vi hava intet krut att ödsla bort. Här gäller det deras
skalper eller våra.”
Häremot var icke något att invända. Från detta ögonblick
förstummades tjutet i skogen och avstannade skjutningen.
Vänner och fiender hade sina blickar fästade på den olycklige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
