Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som svävade i den mest hopplösa ställning mellan himmel och
jord. Kroppen svängdes fram och tillbaka av vinden och ehuru
han ej lät höra något stönande eller klagoljud, såg man indianen
kasta rasande blickar ned på sina fiender. Trots det stora
avståndet såg man dödsångest och förtvivlan präglade i hans
mörka anletsdrag. Tre gånger höjde Falköga sin bössa för att
göra slut på det pinsamma skådespelet, men lika ofta kom
försiktigheten honom att åter sänka geväret. Äntligen släppte
mingons ena hand sitt tag och föll slappt ned vid sidan. Han
försökte förgäves att gripa tag på nytt och famlade ett
ögonblick runt i luften. Snabb som blixten flög kulan ur Falkögas
bössa. Den olyckliges lemmar skälvde och sammandrogos i
kramp, huvudet sjönk ned på bröstet och så störtade han som
en livlös massa ned i avgrunden. De skummande, ilande böljorna
slöto sig om honom och varje spår av den stackars mingon var
försvunnet.
Intet triumfrop hälsade den vunna segern. Även mohikanerna
stirrade på varandra i stum förfäran. Från skogen ljöd ett
enda skrik och så var allt åter tyst. Falköga, som tycktes vara
den ende, som bibehöll sin lugna fattning, skakade förargad
på huvudet och grälade över sin blödsinthet.
”Det var den sista laddningen i mitt kruthorn och den sista
kulan i min väska! Hade det inte gjort detsamma, om han
fallit ned död eller levande? Uncas, min son, spring ned till
båten och hämta det stora hornet! I det finnes allt det krut
vi hava övrigt och vi behöva det till sista korn.”
Den unge mohikanen skyndade ned, men höjde strax därpå
ett förtvivlat utrop: ”Båten är tagen!”
Duncan och hans kamrater störtade fram med sådan häftighet,
att fiendens spridda eld förblev oskadlig. Det ovanliga
ropet lockade även systrarna och den sårade David fram från
deras tillflyktsort och en enda blick var nog att klargöra för
dem den olycka, som bragt till och med den unge indianens
sinne ur jämvikt.
På ringa avstånd från klippan såg man den lilla båten driva
genom virvlarna i den strida strömmen på ett sätt, varav man
kunde förstå, att dess kurs styrdes av en dold kraft. Så snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
