Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Missionsstationen Botschabelo.
u ser så sorgsen ut, son, hvad fattas dig? Trycker
dig något bekymmer?» Så talade missionären, helt
deltagande, morgonen efter stormen, till Pieter Maritz.
Gossen stod tyst, lutad mot bössan, bredvid sin
häst och undvek den gamle mannens blick, i det han skådade
bort öfver landskapet, hvilket nu strålade i morgonsolen, som om
aldrig någon fasa eller något åskdunder fördystrat dess anlete.
Han var ensam med missionären; de svarte hade gifvit sig ut
att söka efter oxarna.
»Du svarar ej», fortsatte den fromme mannen. »Och likväl
skulle det lätta ditt hjerta att tala. Jag ser på dig, att du tryckes
af bekymmer. Du är dig icke lik. Dina klara ögon äro sorgsna,
och det är väl ej den sömnlösa natten allena, som satt ned dig så?»
Gossen skakade sina blonda lockar med ett trotsigt uttryck,
och svarade ej.
»Du har varit ett angenämt sällskap åt mig under resan, och
jag är tacksam mot baas van der Goot för hans omsorg, att låta
mig få en så god skytt med mig. Men jag fruktar, du grämer
dig öfver att så länge behöfva vara skild från dina anhöriga.
Vänd derför om! Du har en snabb häst och kan redan i afton
vara hos dem, om du vill.»
Pieter Maritz bet tillsammans tänderna. »Jag vänder icke
om», sade han.
»Huru då? Vill du ej gerna komma tillbaka till moder och
syskon?»
Gossen teg.
Niemann, Pieter Maritx.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
