Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke erfarit, lniru cn människa i följd af en hög själsrörelse mister
förmågan att tala, — och hvem har icke i ett tyst ansigte kunnat läsa den
djupaste smärta på ett långt mera hjärtskärande sätt, än om denna stumma
mun hade talat, — eller i ett uttryck af öm, ångestfull tillgifvenhet läst
mera kärlek, än alla försäkringar kunna betyga? Kan icke ett sofvande
barns ansigte berätta för oss om mera oskuld och fred, än de skönaste
dikter kunna göra, och mäktar icke cn dold harm och vrede förfära oss
mera med sin flammande tystnad, än de valdsammaste utbrott skulle ha
gjort? För vår egen del veta vi bättre, hvad fromhet vill säga, genom
att påminna oss vissa ansigtsuttryck i vissa förfärliga ögonblick än genom
det, som de mest vältaliga predikanter kunna därom berätta.
Nåväl, torde man invända, detta är naturen, detta är lifvet själft;
men vi skulle tala om konsten, livad är då konsten annat än en
uppfattning af det, som ligger djupast till grund för naturen? Och om nu
cn konstnär, som ser och uppfattar ett af dessa flyktiga, alltid flyktiga
uttryck, hvilka afspegla människans eller naturens själ, förstår att
återgifva det i hela dess rikedom, i hela dess sammansatta mångfald,
skulle då icke en sådan bild kunna tala och alltid tala och alltid
påminna om ett själstillstånd, som i sin förädlande eller afskräckande
gestalt kan hafva det största inflytande på våra tankar och handlingar? Vi
ha läst om en mycket betydande och from man i vår tid, som led af en
förfärlig hjärnsjukdom, hvars smärtor nästan oemotståndligt tvungo honom
att gifva efter. En morgon, då han vaknade med dessa lidanden och,
angripen af dem till kropp och själ, tänkte spärra sig inne för hela dagen,
föll hans öga på cn fotografi af Kristi hufvud i Lionardo da Vinci’s
»Nattvard», och han beskrifver då, huru uttrycket i detta ansigte med
de nedslagna ögonen talade till honom om en så fullkomlig
själfförnekelse, om ett så stilla hjältemod och en så ödmjuk kraft, att han i ett
nu var uppe ur bädden och tänkte: »nej, jag skall icke gifva efter: jag
skall göra min plikt!
Man kan invända, att denna bild aldrig skulle hafva inverkat så på
en människa, som icke kände till alt, livad den betydde, icke kände den
person, den framstälde; men svaret ligger nära till hands. Ingen har
sagt, att ordet skall förkastas eller att formen står högre, utan bägge
hafva sitt fulla och jämnbördiga berättigande, och man beröfvar sig själf en
altför stor möjlighet till utveckling genom att icke utbilda förmågan att se.
Nå ja, detta är konsten i hennes högsta triumfer, i hennes ädlaste
och mest upphöjda uttryck, tör man säga; men huru ofta missbrukas hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
