Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 4. Örnsköldsvik—Härnösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
LUDVIG .NORDSTRÖM
har alltid tyckt om och haft tumme med gubbar, har tyckt om
att lyssna på dem och resonera med dem. Sånt känns i luften.
Och nu sa han:
— Är det du, som har skrivit den här uppsatsen?
— Ja, svarade jag.
— Kan du då förklara för mig, fortsatte han, varför du har
använt bakåtlutande vänsterstil på första sidan, rätt uppstående
på den andra och framåtlutande högerstil på den tredje?
Detta var en fullkomligt oförutsedd situation, och jag hade
bara att säga som det var, så jag svarade:
— Nej!
Då lade gubben handen faderligt på min hjässa och sa:
— Då ska jag ge dig ett gott råd. Använd hädanefter bara en
stilsort genom hela uppsatsen!
Varefter han klappade mig vänligt och jag fick återvända till
min bänk.
Jag visste inte riktigt, vad jag skulle tro, om jag skulle få
anmärkning eller hur det skulle komma att gestalta sig, men när
terminen var slut och min mor anmälde till rektor, den stränge
gamle Elmqvist, far till sedermera överståthållaren, att jag skulle
sluta i läroverket, därför att familjen skulle återflytta till
Härnösand, sade denne:
— Jag beklagar det. Gossen har varit en heder för skolan.
Den dagen lyste gumman mors ansikte.
Och jag var nöjd: jag hade klarat mitt första Norrlandsproblem!
Men nu ha vi kommit en bra bit från Arvid Ödman och min
"farbror" härifrån Södra Sundet. Jag måste ha med allt det här,
det liksom förklarar, varför jag kände och tyckte om Ödman.
Han tyckte också om mig, och orsaken var mycket enkel: han
fick tala med mig om den bortgångne sonen, han ville höra mig
berätta om honom, och då runnö tårar nerför kinderna på honom,
och det var inga operatårar utan absolut tvättäkta.
Jag minns sista gången jag var tillsammans med honom. Det
var vintern 1914, alltså strax före världskriget, då allting var
som en kokande gryta inte bara ute i världen utan lika mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
