Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„kon8ter“ äro vanvett. Sjukdomen uppenbarar sig nämligen hos
djuret genom en ögonblicklig förlamning, hvarvid djurets suckar och
stönanden tätt och ofta upprepade låta människan ana, alt häftiga inre
slitningar och smärtor förekomma. Sjukdomen påkommer så häftigt, att
den tyckes vara ett värk af ögonblicket; genom en lika ögonblicklig
handling söker man därpå häfva densamma. Man tager en bössa och
lossar ett skott i riktning öfver djuret och skrämmer det, som redan
nog är plågadt, att resa sig upp för att i nästa ögonblick åter falla,
utan att man bryr sig om att eftersinna, huruvida icke sjukdomen
kunde häfvas genom medicin, som mera direkt skulle värka på de
sjuka delarne. „Gifver man åter något in“, är man lika långt från
det som borde i ett sådant ögonblick göras. Som medicin användes
nämligen ett hagelkorn eller en bit från en kula, hvilka förut blifvit
afskjutna och sedermera återfunna uti villebrådet. Detta kallas på
Borgådialekt „skutit 16d“ samt uppsamlas och förvaras för
ifrågavarande ändamål. Såsom läkemedel ingifver man äfven en skalbagge
(guldbaggen), som kallas „spiritus“. Då man fångar denna, får man
icke vidröra den med blottad hand. Den förvaras vanligen
tillsamman med salt uti något mindre, tillslutet kärl, emedan man påstår,
att den, inlindad i tyg, försvinner utan att lämna något synbart hål,
hvarigenom den skulle kunnat undkomma.
Hos hästar uppenbarar sig samma sjukdom och bär här namnet
„riv“, härledt från rifva, emedan man anar inre slitningar. Sjukdomen
tror man sig kunna häfva, om man slår hästen tre gånger med en
enkas mössa eller ock med en odammad mjölsäck.
„Skrovsjukonu åter uppenbarar sig sålunda, att djuret sväller så
att skinnet pöser upp och liksom skiljes ifrån köttet genom
mellanliggande luft. Denna antingen värkligen befintliga eller möjligen blott
förmodade luftsamling söker man afleda sålunda, att man med en grof,
för detta ändamål gjord nål, syr in ett tjokt snöre eller ock tager
man gäddkäkar och hakar med dessa djurets hud för att sålunda
bereda afledningskanaler för det onda.
För häfvandet af sjukdomen ingifves ock en dekokt, kokad på
„skrovblömonu (silene).
Rödsoten har man genom en sorglig erfarenhet lärt sig
respektera och trolldom har här aktat sig att drifva sitt spel, säker att den
alltid skulle komma på skam. Man har försökt en hel mängd olika
läkemedel, men använder ofta, osäker om det mest ändamålsenliga,
åtskilliga på en och samma gång.
Bland de många medel, som mot denna sjukdom brukas, må
följande från Helsinge omnämnas: Djuret tvingas att dricka af sin
egen blodblandade urin och tvingas att intaga en i tjära doppad
strömming eller sill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
