Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B. Medeltiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krönas af ärkebiskopen. Eriksgatan gick från Upland genom
Södermanland, Östergötland, Småland, Vestergötland, Närike och
Vestman-land, och hvarje landskaps inbyggare voro konungen då till mötes vid
gränsen, ledsagade honom först till sitt ting, der ömsesidiga eder gåfvos
och mottogos, och derpå till nästa landskaps gräns.
Konungens kall bestod i att »landom råda, rike styra, lag styrka
och frid hålla»: han var alltså högste ledaren af krigsväsendet,
rättsväsendet samt landsstyrelsen i allmänhet.
Från urgamla tider var försvarsväsendet i Norden så ordnadt,
att de flesta trakter voro indelade i skeppslag, af hvilka hvarje
utrustade ett skepp med besättning till rikets försvar och i fredstid i stället
erlade en skatt, ledungslama, som var den förnämsta pålagan. I detta
tidehvarf började krigen föras mer till lands än till sjös; sjöförsvaret
fick alltså förfalla, och dermed upphörde ej blott Nordens gamla
öfver-lägsenhet till sjös, utan äfven befolkningens sjömansduglighet och hog
för sjöfart. I Nordbornes ställe blefvo Hanseaterne herrar i
Öster-och Nordsjön och bemäktigade sig både sjöfart och handel. — Hvad
rättsväsendet angår, så började konungen med tiden att anses
såsom den högste domaren. De lägre domarne, lagmännen och
härads-höfdingarne, fortforo väl att väljas af folket, men började snart anses
för konungens män och sluta sig till stormansklassen. Domarens kall
bestod i att tillämpa lagens bud på det i fråga varande fallet,
hvar-emot den anklagade friades eller fälldes af utsedda nämnder bland
menigheten. Såsom bevisningsmedel användes först gudsdom (järnbörd
m. m.), sedan edgärdsmän !) och vittnen. Den gamla sjelfhämnden
inskränktes och ersattes småningom af statens straffrätt. —
Landsstyrelsen ombesörjdes af konungen genom särskilde tjenstemän, som
kallades landsherrar och länsmän, hvilka förvaltade konungens gods,
bevakade hans rätt och meddelade folket hans bud.
Hvad som mest utmärkte samhällsutvecklingen denna tid, var att
allmogens gamla sjelfstyrelse inskränktes, och att makten
öfver-gick i andra händer. Folkfriheten försvagades i och med landskapens
sammansmältning till ett större politiskt helt, ty derigenom blef det
offentliga lifvet så inveckladt och vidtom fattande, att allmogen ej längre
förmådde taga en verksam del deri, utan måste öfverlåta detta dels åt
konungarne, dels åt de statskloke höfdingarne och de boklärde
prela-terne. Till och med rätten att beskatta sig sjelf och att sjelf stifta
sina lagar — en rätt som folket utöfvade genom landstingen —
började lida intrång. De flesta lagförbättringar, som omtalas denna tid,
t. ex. Birger jarls och Magnus Ladulås’, utgingo från regenterne och
herrame. De andlige och verldslige stormännen aflägsnade sig allt mer
från allmogen i lefnadssätt, bildning och makt; de afskilde sig
småningom såsom särskilda stånd; medan allmogens ställning försämrades.
Af de båda högre stånden kom det andliga tidigare till full
utbildning. De vigtigaste rättigheter, som detta stånd eftersträfvade,
*) Edgärdsmän (eller mededsmän) svuro, att de voro öfvertygade om
sanningen of svarandens utsago.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
