Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Gustaf kände sitt slut nalkas, kallade han ständerna till
en allmän riksdag i Stockholm, för att högtidligen taga afsked
af sitt folk. Omgifven af alla sina söner uppträdde den
vördnadsvärde landsfadern inför ständerna på rikssalen och talade till
dem. Han tackade Gud, som utsett honom till ett redskap för
Sveriges räddning ur träldomen och gjort honom till sin
unders-man. Väl kunde han likna sig vid konung David, som Gud från
en herde gjorde till herre öfver sitt folk; ej kunde han sig sådant
tänka, då han för fyrtio år sedan i skog och öde fjäll måste
sticka sig undan fiendens blodtörstiga svärd. Han tiäd sine käre,
gode svenske män förlåta, hvad som kjunde vara feladt i hans
regemente; det vore ej skedt med uppsåt. Han visste, att han
i månges tankar varit en hård konung, men den tid månde komma,
då de gerna skulle rifva honom upp ur mullen, om de kunde.
Derpå gillade ständerna konungens testamente; han tackade dem,
helsade dem med tårar i ögonen till afsked och lemnade så den
djupt rörda församlingen.
Kort derefter nedlades Gustaf på sotsängen och dog (den 29
sept.) 1560. Han ligger begrafven i Upsala domkyrka.
Erik XIY.
1560—1568.
Första regeringsåren.
Erik XIV var vid sin faders död 27 år gammal. Han var
af naturen rikt begåfvad till kropp och själ och hade fått en
mycket vårdad uppfostran, både i ridderliga och lärda idrotter.
Han var språkkunnig och vältalig och har efterlemnat skrifter
både på svenska och latin; han egde äfven ett utbildadt
konstsinne, i det han sjöng och tecknade väl. Men dessa rika anlag
voro förenade med svåra sedliga lyten, nämligen en sjuklig
misstänksamhet, en lumpen fåfänga och en otyglad sinnlighet; och då
han saknade kraft att bekämpa dessa fel, så togo de allt mer
öfverhand och urartade till grymhet, feghet och vällust, ja
slutligen till vansinne. Hans sedeslöse umgängesvänner gåfvo näring
åt hans onda böjelser; och Fransmannen Beurreus, som var hans
lärare, ingaf honom äfven smak för stjerntydningskonsten, hvaraf
hans hufvud ännu mer förvirrades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
