Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. En förtviflad moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 125
så må han gärna betala ined samma mynt. I alla fall skulle jag aldrig
kunna ställa mig i vägen för en stackars förföljd och flämtande varel¬
se, som med hundarne efter sig söker undkomma. För rästen kan
jag inte alls finna någon rimlig anledning, hvarför jag skulle vara jakt¬
hund och griphummer åt annat folk.”
Så talade denne simple, obildade kentuekier, som icke så noga kände
till sina lagliga skyldigheter och därför lade i dagen ett något så när
Ö O J O O Ö
kristligt handlingssätt, hvilket mera upplyste män i en mera ansedd
samhällsställning säkerligen icke skulle hafva låtit komma sig till last.
Haley hade stått som fastspikad och tyst betraktat Elises vilda flykt
ända till dess hon försvann på höjden af älfbrinken. Han vände sig då
med en förbluffad frågande blick till Sam och Andy.
“Det var minsann ett ordentligt vågstycke ! ” inföll Sam.
“ Jag tror flickan hade sju onda andar i kroppen!” utbrast Haley.
“ Hon hoppade ju som en vildkatt! ”
“Det ser allt litet betänkligt ut, det här,” sade Sam och ref sig
bakom örat, “och jag hoppas master förlåter oss, att vi inte vilja för¬
söka den där vägen. Jag tror inte, att jag är nog kvick i benen för
att komma öfver där, nej minsann jag det tror ! ” — och Sam lät höra ett
kväfdt skratt.
“ Jag tror du skrattar, din lymmel!” skrek slafhandlaren ilsket.
“Gud välsigne er, master, men jag kan inte hjälpa det,” svarade
Sam och gaf nu ordentligt luft åt sin länge innestängda munterhet.
“Hon såg så rolig ut, när hon hoppade och sprang, och att höra henne
se’n ! Plums och plask och plums ! Du milde, hur hon sprang!”
Och Sam och Andy skrattade, så att tårarne runno utför deras
kinder.
“Jag skall minsann lära er att skratta, jag!” utfor slafhandlaren
och svängde ridpiskan öfver deras hufvuden.
De böjde sig undan slagen och skyndade därefter af alla krafter och
under höga rop upp till hästarne, dem de i hast bestego, innan slaf¬
handlaren hann komma tillstädes.
“God afton, master!” sade Sam med mycken värdighet. “Jag
fruktar mycket, att missis blir ängslig för Jerrys skull. Master Haley
behöfver oss inte nu längre. Missis skulle bestämdt inte tycka om,
ifall vi redo med hästarne öfver Elises bro i kväll.”
Och därmed gåfvo de båda svarta ryttarne sina hästar lösa tyglar
och försvunno snart ur sikte under muntert klingande skrattsalvor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
