Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 ONKEL TOMS STUGA.
träffade dig. Din kärlek gaf mig nytt lif; det var mig som hade jag
uppstått från de döda. Jag har varit en annan människa alltsedan!
Och nu, Elise, skall jag försvara dig till min sista bloddroppe; men de
skola ej taga dig ifrån mig. Vägen till dig går endast öfver mitt lik.”
“ Barmhärtige Gud, var oss nådig ! ” utbrast Elise snyftande. “ Vi
begära ju ingenting annat än att få tillsammans lämna detta förskräck¬
liga land.”
“ Kan Gud stå på deras sida?” fortfor Georg, talande mindre till sin
hustru än gifvande luft åt sina egna bittra tankar. "Ser han väl allt
det onda de göra? Hvarföre låter han sådant ske? De påstå, att bibeln
är på deras sida; säkert är, att makten är det. De äro rika, glada och
lyckliga; de äro medlemmar af kyrkor och hoppas komma till himlen;
de hafva så lätt att taga sig fram i världen, och allt fogar sig efter deras
Önskningar — då däremot stackars uppriktiga, trofasta kristne, lika
goda, ja, bättre kristne än de, trampas i stoftet under deras fötter. De
köpa dem och sälja dem och göra affärer med deras hjärteblod, suckar
och tårar — och Gud tillåter dem detta ! ”
“ Vän Georg,” hördes Simeons stämma ute ifrån köket, “ lyssna till
denna psalm; den kan måhända göra dig godt.”
Georg flyttade sin stol närmare dörren, och Elise gick, sedan hon
aftorkat sina tårar, fram till sin mans sida för att äfven höra på. Si-
meon läste:
“ Mina fötter hade så när stapplat, mina steg voro helt nära att
slinta, så länge jag afundades de högmodiga, när jag såg de ogudaktiges
lycka. De komma icke i olycka såsom andra människor, och de varda
icke hemsökte såsom andra. Därföre blifver högmod deras halspryd¬
nad, våld den mantel, som höljer dem. Deras ögon skjuta ut af fetma,
deras hjärtas inbillningar flöda öfver. De håna, och i ondska tala de
förtryck och föra ett högmodigt språk. Därföre vänder sig ock hans
folk till dem, och de insupa i fulla drag såsom vatten deras lärdomar
och säga : ‘ Huru skulle Gud få veta det, huru skulle det blifva bekant
för den högste ?? ”
“Ar det icke så du känner, Georg?” frågade Simeon, i det han
gjorde ett uppehåll.
“Jo, i sanning,” svarade Georg; “det är som vore det taget ur mitt
eget hjärta.”
“Hör vidare,” fortfor Simeon: “Men när jag tänkte däruppå, att
jag skulle förstå det, vardt det för svårt i mina ögon, till dess jag gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
