Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 321
in i Guds hälgedom och gaf akt på, huru det gick dem till slut, huru
du ställde dem på slipprig mark och i grund förstörde dem. Likasom
man föraktar en dröm när man vaknat, så föraktar du, o Herre, deras
skuggbilder. Men nu blifver jag städse vid dig; du har fattat mig i
min högra hand. Led du mig i ditt råd och upptag mig på sistone med
ära ! Det är min glädje, att jag håller mig intill Gud ; jag sätter mitt
hopp till Herren, Herren.”
Dessa den Heliga skrifts trösterika ord, upplästa af den vänlige
gamle, verkade lugnande på Georgs upprörda sinne, och hans anlets¬
drag fingo ett mildt och undergifvet uttryck.
“ Om denna världen vore allt, Georg,” återtog Simeon, “så kunde
du i sanning fråga: livar finnes Gud? Men det är ofta just de, som
hafva det svårast i detta lifvet, hvilka han utväljer för sitt rike. Sätt
din lit till honom, och hvad som än må vederfaras dig här, skall han en
gång styra allt till rätta.”
Om dessa ord hade uttalats af en opröfvad, själfbelåten människa, i
hvilkens mun de endast varit ett tomt talesätt, skulle de säkerligen icke
haft någon verkan ; men då de nu kommo från en man, som dagligen
med frimodigt sinne äfventyrade böter och fängelse för Guds och
mänsklighetens sak, kunde de icke undgå att göra ett djupt intryck på
de stackars flyktingarne, hvilka af dem fingo nytt mod och nya krafter.
Rakel tog nu Elise vänligt vid handen och förde henne till bords. I
samma ögonblick hördes en lätt knackning på dörren, och Rut in¬
trädde.
“ Jag skulle bara springa in med de här små strumporna åt gossen,”
sade hon; “ tre par sköna, varma ullstrumpor. Det är så kallt där
uppe i Kanada, skall du veta. Nå, Elise lilla, du håller väl modet
uppe nu?” tilläde hon, i det hon hjärtligt tryckte Elises hand och stack
en hvetebulle i handen på Harry. “ Jag har tagit med mig en liten
påse sådana här bullar åt honom; barn vilja ju alltid ha någonting att
äta på.”
Elise tackade med rördt hjärta den lilla välvilliga kväkerskan.
“Se så, Rut, sitt nu ned och ät med oss,” bad Rakel.
“Nej tack, det får jag inte. Jag lämnade gossen åt John, och så har
jag skorpor i ugnen. Jag får inte stanna ett ögonblick, ty då bränner
John upp alla skorporna för mig och ger gossen så mycket socker det
finns i skålen. Det är hans vanliga sätt,” tilläde den lilla kväkerskan
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
