Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Fortsättning af Miss Ofelias erfarenhetsrön och åsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 383
de icke borde få lefva. Jag känner inte ett spår deltagande i sådana
här fall som med Prue. Om de uppförde sig bättre, skulle sådant
aldrig hända.”
“ Men, mamma,” inföll Eva, “ stackars Prue var olycklig; det var
därför hon drack.”
“Ah, prata! Liksom om det vore någon ursäkt! Jag till exempel
är mycket ofta olycklig. Och jag skulle förmoda, att jag haft svårare
pröfningar än hon. Nej, orsaken är ingen annan än den, att de äro så
elaka. Det finnes många ibland dem som äro så hårdnackade, att ingen
stränghet biter på dem. Jag minns, hurusom min far hade en slaf,
hvilken af pur lättja för att slippa ifrån arbetet rymde till morasen, där
han uppehöll sig och hvarifrån han gjorde riktiga röfvartåg i kring¬
liggande trakter. Slutligen blef han gripen och pryglades gång efter
annan ; men ingenting hjälpte — han lyckades’ åter rymma, fast han
knappt kunde gå, och så dog han i träsket. Han hade alls ingen orsak
att rymma, ty pappas slafvar behandlades alltid väl.”
“ Jag tamde en gång en karl, som alla uppsyningsmän och busbönder
förgäfves sökt fa bukt med,” inföll St. Clare.
“ Du ! ” utbrast Marie. “ Det skall roa mig att höra, när du kunde
göra någonting sådant.”
“ Nå, så hör då. Det var en äkta afrikan, en jätte i så väl styrka
som kroppsstorlek. Han var med ett ord ett riktigt afrikanst läjon,
hvars bröst häfdes af den obändigaste frihetslängtan. Hans namn var
Scipio. Ingen kunde komma någon vart med honom, hvarför han
såldes från den ene husbonden till den andre, tills Alfred slutligen köpte
honom i tanke att kunna späka honom. Men en dag slog Scipio upp-
svningsmannen till marken och rymde till morasen. Jag var just vid
tillfället på besök hos Alf, ty händelsen tilldrog sig efter vår skilsmässa
som kompanjoner. Alfred var i högta grad förbittrad, men jag sade
honom, att det var hans eget fel, och höll vad med honom, att jag skulle
fa Scipio att falla till föga. Alf gick in på vadet, och sex eller sju
karlar sattes att jaga rymmaren med bössor och hundar. Nu är saken
den, att folk kan med samma lust och gamman jaga en människa som
en björn, bara det är vanligt, och till och med jag själf kände mig en
smula uppiggad, ehuru jag följde med endast som ett slags medlare och
beskyddare, ifall han blefve gripen.
“ Nåväl, slutligen fingo vi upp honom. Han sprang snabbt som en
hjort och bibehöll en stund afståndet oförminskadt emellan sig och oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
