Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV. Kvarteronkvinnans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ONKEL TOMS STUGA. 581
sålde dem slutligen båda två. Han tog mig med sig ut på en åktur en
dag, och när jag kom tillbaka voro barnen borta! Han förklarade
helt kallt, att han sålt dem, och visade mig blodspängarne han fatt för
dem . . .
“Från den stunden tycktes allt godt hafva vikit ifrån mig. Jag
rasade och förbannade —förbannade Gud och människor, och jag tror,
att tyrannen en tid bortåt verkligen var rädd för mig. Men han visste
råd. Han sade mig, att mina barn nu visserligen voro sålda, men att
det likväl berodde på honom, om jag någonsin mera skulle få återse
dem, samt att, om jag inte förhölle mig lugn, de skulle få sota därför.
Välan, man kan göra hvad som hälst med en kvinna, hvilkens barn
man har i sitt våld. Han tvang mig på detta sätt till underkastelse
och fick mig lugn och foglig genom att förespegla mig möjlighten, att
han återköpte dem.
“ På detta sätt förflöto ett par veckor. En dag, när jag tog en
promenad, kom jag att gå förbi ett prygelhus, utanför hvars port en
folksamling hade skockat sig. Jag hörde ett barns röst — och plöts¬
ligt kom min lille Henry rusande fram till mig och grep mig, högljudt
snyftande, i kjolen. Han hade slitit sig lös från en karl, som skulle
föra barnet in i bödelshuset, och denne kom nu fram till oss under vilda
svordomar. Aldrig skall jag glömma den karlens ansikte! Han grep
Henry med förklaring, att det inte skulle lyckas honom att smyga sig
undan: han skulle först in i prygelhuset och få sig en läxa, som han
inte så snart skulle glömma. Jag tiggde och bad för mitt stackars
barn — ett hånskratt var det enda svar jag fick. Det arma barnet skrek
och såg så bedjande på mig, men de ryckte honom utan förbarmande
ifrån mig, och ett stort stycke af min klädning stannade i hans kramp¬
aktigt knutna små händer. Han fördes in till bödlarne under hjärt¬
skärande rop af: ’mamraa ! mamma! mamma P
“Det stod en man i min närhet, som syntes hysa medlidande med mig.
Jag erbjöd honom så mycket pängar jag hade, om han bara ville medla
för gossen. Han skakade på hufvudet och sade, att det skulle vara
förspilld möda. Henrys ägare hade förklarat, att gossen varit näsvis
och olydig allt sedan han köpte honom, samt att han nu en gång för
alla beslutit kväsa hans trotsiga sinne.
“ Jag vände om och skyndade hem ; under hvarje steg tyckte jag
mig höra den stackars lille Henrys skrik. Andfådd inträdde jag i
salongen, där Butler satt, omtalade händelsen för honom och bad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
