Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 Den literära nevrosen.
sin skönhet, utan på grund af den abstrakta, generella mening, som
kan dölja sig under dem \ orden ha ej längre sin absoluta betydelse,
de äro helt enkla tecken, som skalden har frihet att disponera
öfver på det sätt han finner för godt, någonting snarlikt målarnes
valörer. Och slutligen, liksom det existerar en förbindelse mellan
den literära och den musikaliska tanken, så korrespondera äfven
ljud och färger med hvarandra, så att hvarje vokal framträder under
en bestämd färgton. A är rödt, E hvitt, I rödt, O blått, o. s. v.
Saken är den, att det icke var nog för decadenterna att ha
funnit ett nytt inspirationens källsprång i en tid, då fantasien tycktes
hålla på att torka ut och då allting var lågt och vulgärt. Det
gälde att fixera dessa flyktiga inspirationer, dessa drömmens
blomster, dessa icke-handgripliga, varierande nyanser. Och dertill var
det gamla franska språket alltför fattigt. Deras föregångare hade
nöjt sig med det, emedan de hade varit små, kortsynta andar utan
spår af intresse, hyggligt folk utan minsta lust och utan
anstrykning af »blasiertheit». Men mot den moderna andens raffinerade
förderf och utsökta förvillelser måste också svara en språkets lifliga
névrose. Deras stil måste bli ett nervanfall på papperet. Än måste
satsen, lik en stor eldsvåda, flamma, spraka och glöda i det
rodnande skenet, medan man hörde dess fogningar knaka, än med en
förnäm, vällustsjuk dams omedvetna behag hänge sig, glida ut och
sedan åter, som om i idéernas haf en skräckorkan hade skakat dem,
fara upp och resa sin man i majestätisk förbittring.
Det är en af decadenternas stora apostlar, som har förklarat
det. »Vet du väl,» utbrister han med pytisk röst, »hvad orden
äro? Du inbillar dig, att de endast äro en enkel kedja af
bokstäfver? Hvilket oerhördt misstag! Orden äro lefvande som du
och mera än du; de gå, ha ben och fötter som hvarje lefvande
varelse. Orden måla icke, de äro sjelfva målningen. Så många
ord, så många färger; det fins gröna, gula och röda, det fins de
som ha nyanser, hvarom Seraferna drömma och som kemisterna
icke ana. När du säger ranunkel, har du då icke i själen en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
