Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Häkken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
massa yxor i stabbarna. Då de räknat ända till femtio,
vågade de icke angripa en så stor styrka, utan vände om.
Häkken log i sitt sinne, ty de många yxorna voro en list.
Han hade spionerat ut böndernas företag. Hade Häkken
haft en man till hvar yxa, är det icke troligt, att han lämnat
bönderna oantastade.
Sedan Häkken och hans män fällt det stora svedjefallet,
hvarpå han sedan lärer skördat hundra tunnor råg,
begaf han sig till sin granne, den förutnämnde Wiggen,
och bad denne uppskjuta ett år med att tända sitt angränsande
fall, emedan elden kunde skada Häkkens nyfällda
fall. Denne lofvade så göra. Häkken begaf sig nu till
Fryksände och köpte sig en tunna utsädesråg jämte en half
tunna salt. Allt detta lade han på sin egen rygg, en tyngd
hvilken ingen häst förmått bära, och begaf sig på
hemvägen. Han fick då se, hur det brann i det nyss huggna
fallet, och förstod genast, att Wiggen antändt sitt.
Förgrymmad och full af hämndlust, afkastade han sin
börda och skyndade till elden. Där anträffade han Wiggen,
öfverföll honom, slet af honom kläderna och sade, under
det han höll honom under sig:
»Jag skulle ta död på dig, men det är för godt.» För
att nu riktigt hämnas på Wiggen för den skada han gjort
honom och löftesbrottet, skar han långa strimmor i Wiggens
kropp, hvarpå han strödde salt i såren. Därmed lämnade
han sitt offer, gick hem efter de sina och släckte elden i
sitt fall, hvilket endast brunnit obetydligt.
Då han en tid därefter träffade Wiggen[1], frågade han
honom, om det ännu sved i hans rygg lika mycket som då
han skar honom. »Nej, icke så mycket som då du strödde
saltet i såren och sedan stekte mig framför elden svider
det nu, men det svider dock.» — »Ja, värre sved det i mig
då jag fick se, att du tändt mitt fall.»
Äfven med en annan af sina grannar låg Häkken i
delo. En dag miste han några getter. Han återfann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
