Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
MODREN.
Gud välsignad, men som högt anklagar oss andra inför
Honom.
Det gifves likväl en ännu förfärligare lott; det är den
ogifta modrens.
Vare det långt ifrån mig att vilja frikalla från allt
ansvar unga flickors svaghetssynder; men felsteget en gång
erkändt och dömdt, låtom oss upptaga i räkningen de
förfärliga lidanden som blifva en följd deraf, och må vi fråga
oss sjelfva om lagen och sederna, som ingenting göra för
att hindra den unga flickan från att falla, kunna ega rätt
att så obarmhertigt bestraffa. Intet medlidande, ingen
återgång möjlig! Knappast har en ung flickas felsteg visat sig
komma att ega följder, förrän förföraren gemenligen icke
erfar någon annan ångest, än den fega, nedriga längtan
att kunna fria sig från allt ansvar, genom att komma
undan. Offret lemnas ensamt med sin sorg, sin olycka.
Det är förfärligt! Omgifven af sina föräldrar, icke kunnande
taga ett steg, utan att vara bevakad, främmande för lifvets
omsorger, blanda sig tusende fasor, närda af en främmande
känsla, med hennes saknad och hennes lidanden. Skall
o o
hon förtro sig åt någon? At hvem? At någqn af tjenarne?
Det vore ju att ännu mera förnedra sig, att lemna sig i
dennes våld. At sin moder? Huru skall hon kunna be-
o
sluta sig till att rodna inför henne? At sin fader? Han
skulle förbanna henne! Emellertid går tiden framåt under
all denna hennes obeslutsamhet, de yttre kännetecknen på
hennes felsteg blifva allt mer och mer påtagliga. Hon
vågar icke längre i föräldrarnes närvaro gå öfver golfvet,
icke begifva sig ut i sällskap, af fruktan att hennes
hållning kan förråda henne; hon plågar sig med att insnöra
sin kropp, för att dölja sin belägenhet, sedan plågas hon
af sönderslitande samvetsqval och förtviflans utbrott, vid
tanken på att hon måhända tillskyndar döden åt den lilla
varelse som hon redan älskar trots de tårar hon för dess
skull utgjuter. Men plötsligt gifva sig de förfärliga
smärtorna tillkänna, hon kan icke längre tvifla derpå, ögonblicket
är inne och hon har ingenting förberedt, ingen utväg att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
