Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Willfred Lester får sorger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
heller befunnos de penningar som sålunda anskaffades vara
fullt tillräckliga, och mr Lester måste anskaffa resten på
hvad sätt han kunde. Det är möjligt att han tyckte att
hans son — hans äldste son — ej blifvit behandlad
alldeles som han borde ha blifvit, och att denna känsla nu
gjorde honom böjlig. Wilfred visste att han ej blifvit rätt
behandlad. Han såg sina planer tillintetgjorda, sin
framtid hopplös, och när affärerna voro fullständigt ordnade
och han reste hem till Dane Hall, kände han sig såsom
en lefnadstrött man, ej bekymrande sig om hvad som skulle
bli af honom. De stora utgifterna i huns bem bestredos
med hans egen moders penningar, och han betraktade sig
som ett offer för all möjlig orättvisa.
Lady Adelaide mottog honom temligen nådigt. Till
det yttre var hon artig, men hon slösade sin artighet på
sitt eget sätt, och Wilfred hade aldrig kännt sig så lik en
inkräktare. En dold fiendskap bibehölls mellan dem, och
lady Adelaide var naturligtvis, med den ställning hon
innehade i huset, den öfverlägsna i>arten. Tiffle uppblåste
lågan. Tiffles agg hade ej minskats med åren, och hennes
passiva hat till gossen hade växt till ett aktivt hat för
mannen. Wilfred sysselsatte sig mest utom hus — med
jagt, fiske och andra dylika för årstiden vanliga tidsfördrif
— och slutligen började han tillbringa sina aftnar hos miss
Bordillion.
Det var lyckligt att han gjorde så; åtminstone i en
viss mening, ty snart, mycket snart var ledsnaden
försvunnen. Den modlöse unge mannen, som varit färdig att
kasta sig sjelf i vattnet, i stället för sin metref, blef
plötsligt återväckt till nytt lif, hopp och energi. Den
töckniga, obestämda framtiden, som förefallit så mörk, så
tröstlös för hans nedslagna sinne, blef plötsligt klar och
framstod nu för honom skimrande i rosenröda färger — ty han
hade lärt att älska Edith Bordillion. Han älskade henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
