Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 3. ”Immanis pecoris custos, immanior ipse” - 4. Hunden och hans herre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Notre-Dames stenar och kom den gamla kyrkans barm att
hävas. Att veta, att han fanns där, var tillräckligt att komma
en att tro, att man såg liv och rörelse i portalernas och
galleriernas tusende bildstoder. Man såg honom överallt i den,
han mångfaldigade sig på varje punkt av byggnaden.
Emellanåt såg man med förfäran honom på toppen av ett av
tornen, en fantastisk, dvärglik varelse, som klättrade och
krälade omkring, steg ned på yttersidan över avgrunden,
hoppade från utsprång till utsprång och sedan stack in armen i
gapet på någon skulpterad Gorgon; det var Quasimodo, som
plundrade kajornas bon. Emellanåt kunde man i en mörk
vrå inne i kyrkan snava över något slags levande, fantastiskt
väsen, som satt där hopkrupen och vresig; det var
Quasimodo, som satt och funderade. Emellanåt urskilde man i ett av
klocktornen ett ofantligt huvud och en massa förvridna
lemmar, som ursinnigt svängde av och an vid ändan av ett rep;
det var Quasimodo, som ringde vesperklockan till Angelus.
Ofta syntes nattetid en hemsk gestalt ströva omkring på den
lätta, genombrutna balustrad, som kröner tornen, och det
var åter Notre-Dames puckelrygg. Då brukade de goda
kvinnorna i grannskapet säga att något fantastiskt,
övernaturligt, ohyggligt lade sig över kyrkan; ögon och munnar
öppnades här och var, stenhundarna, griparna och alla de
övriga djuren, som med sträckta halsar och öppna käftar
vaktar katedralen dag och natt, hördes skälla. Och allt detta
härledde sig från Quasimodo. Egypten skulle ha tagit
honom för detta tempels gudom; medeltiden skulle ha tagit
honom för dess demon; han var faktiskt dess själ.
FJÄRDE KAPITLET
Hunden och hans herre
Det fanns dock en mänsklig varelse, för vilken Quasimodo
gjorde ett undantag i fråga om den ondskefullhet och det
hat, han hyste mot alla andra, och som han älskade lika högt
som sin katedral — ja, kanske ännu högre — och det var
Claude Frollo.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
