Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 4. Hunden och hans herre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saken var mycket enkel. Claude Frollo hade tagit sig an
honom, adopterat honom, uppfött och fostrat honom.
Medan han ännu var helt liten, var det mellan Claude Frollos
knän, som han tagit sin tillflykt, då hundar och barn
skällande förföljde honom. Claude Frollo hade lärt honom att
tala, att läsa, att skriva; korteligen: Claude Frollo hade gjort
honom till klockringare.
Till följd därav var Quasimodos tacksamhet djup,
brinnande, gränslös, och fastän adoptivfaderns uppsyn ofta var
molnhöljd och sträng, hans tal alltid kort, strävt, befallande,
hade denna känsla av tacksamhet aldrig förnekat sig ens för
ett ögonblick. Arkedjäknen hade i Quasimodo den
under-givnaste slav, den lydigaste tjänare, den vaksammaste
vakthund. När den stackars ringaren blivit döv, hade det
emellan honom och Claude Frollo etablerats ett teckenspråk,
hemlighetsfullt och begripligt endast för dessa två.
Arkedjäknen var sålunda den enda mänskliga varelse med vilken
Quasimodo ännu upprätthöll någon gemenskap. I hela vida
världen fanns det endast två ting, med vilka han stod i
beröring: Notre-Dame och Claude Frollo.
Ingenting var jämförligt med ärkedjäknens makt över
ringaren och ringarens tillgivenhet för ärkedjäknen. En
enda vink av Claude och tanken på att vara honom till
behag skulle ha föranlett Quasimodo att kasta sig ned från
spetsen av Notre-Dames torn. Det låg något sällsamt i
denna kroppsstyrka, som utvecklats i så utomordentlig grad hos
Quasimodo och som av honom så blint ställts till en annans
förfogande. Däri låg otvivelaktigt sonlig kärlek och en
tjänares tillgivenhet, men det fanns även däri något av en
starkare själs makt över en annan. Det var en stackars svag
organism, som stod med sänkt huvud och blick inför ett skarpt,
klart, mäktigt och befallande intellekt. Men framför allt var
det tacksamhet — en tacksamhet, driven så till sin yttersta
gräns, att det är svårt att veta, vad man skulle jämföra den
med. Denna dygd hör inte till dem, på vilka de vackraste
exemplen påträffas hos mänskligheten, och till följd därav
måste man säga, att Quasimodo älskade ärkedjäknen så, som
ännu aldrig en hund, en häst eller en elefant älskat sin herre.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
