Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 3. Historien om en majskaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mina naglar, men återge mig mitt barn!" Det var
hjärtsli-tande och jag såg en mycket hårdhjärtad man, monsieur
Ponce Lacobre, advokaten, falla tårar. Ah, den stackars
modern! På natten återvände hon till sitt kyffe. Medan hon
varit borta, hade en av hennes grannar sett två zigenerskor
smyga sig upp till hennes rum med ett bylte, sedan komma
ut igen, stänga dörren och skynda sig bort därifrån. Då de
gått, hördes något slags barnskrik från Paquettes rum.
Modern skrattade högt, flög uppför trappan, som om hon hade
haft vingar, slängde upp dörren och rusade in i rummet.
Sedan följde något ohyggligt! I stället för hennes söta lilla
Agnes, som var en gåva av Gud, låg där ett litet hemskt,
oformligt, enögt vidunder, med krokiga lemmar och kravlade och
skrek. Hon vände sig bort i förfaran. "O!" sade hon. "Har
häxorna förvandlat min lilla flicka till detta fruktansvärda
djur?"
Så fort som möjligt bar de bort den lille klumpfoten, så att
hon skulle slippa se honom. Han skulle gjort henne galen.
Det var ett vidunderligt zigenarbarn, skänkt till djävulen.
Det var en pojke, som tycktes vara fyra år gammal och som
talade ett språk som inte var något mänskligt språk, ty det
innehöll ord som var omöjliga att förstå. Chantefleurie hade
kastat sig över den lilla skon, allt det som fanns kvar av
henne, som hon hade älskat. Där låg hon så länge orörlig, utan
att tala, utan att andas, att de trodde, att hon var död.
Plötsligt började hon darra i hela kroppen, hon betäckte sin relik
med lidelsefulla kyssar och snyftade, som om hennes hjärta
ville brista. Jag försäkrar er, att vi allesammans grät med
henne. Hon sade: "O, min lilla flicka! Min söta lilla flicka!
Var är du?" och hon sade det i en sådan ton, att det skar en
i hjärtat. Jag gråter ännu, när jag tänker därpå. Plötsligt
reste Chantefleurie sig upp och började springa genom
Reims, i det hon ropade: "Till zigenarlägret! Till
zigenar-lägret! Stadsvakt, kom med och bränn trollpackorna!" Men
zigenarna var försvunna, och det var mörk natt så att man
inte kunde förfölja dem. Följande dag fann man på en hed
mellan Gueaux och Tilloy, två mil från Reims, resterna av
en stor eld, några band, som hade tillhört Paquettes barn,
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
