Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 1. Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I samma ögonblick som han flämtande anlände till den
öppna platsen framför katedralen, ryggade han tillbaka och
vågade inte höja blicken mot den ödesdigra byggnaden.
— O, viskade han för sig själv, kan det verkligen vara så,
att det hände något sådant här i dag, denna morgon?
Och nu vågade han kasta en blick på kyrkan. Dess fasad
låg i mörker, himmelen bakom den tindrade av stjärnor,
halvmånen under sin vandring hade detta ögonblick
stannat över det höga tornet och tycktes vila på det som en
lysande fågel.
Klosterporten var stängd, men ärkedjäknen hade alltid
på sig nyckeln till det torn, där han hade sitt laboratorium,
och nu begagnade han sig av den för att komma in i kyrkan.
Därinne fann han allt mörkt och tyst som i ett gravvalv.
Av de djupa skuggor, som på alla håll föll ned i breda
massor, förstod han, att draperierna från morgonens ceremoni
ännu inte tagits bort. Det stora silverkorset glittrade i
mörkret som vintergatan i denna gravlika natt. De avlånga
fönstren i koret visade, över de svarta draperierna, de översta
delarna av sina spetsbågar, vilkas målade glas, då de
genomträngdes av månskenet, endast hade nattens obestämda
far-ger, ett slags violett, vitt och blått av en färgskiftning, som
man inte finner någon annanstans än i de dödas ansikten.
Han slöt ögonen, och när han åter öppnade dem, tyckte
han, att det var en krets av bleka ansikten, som såg ned på
honom.
Han tog till flykten och sprang genom kyrkan. Då föreföll
det honom, som om även kyrkan fått liv och rörelse, som om
varje massiv pelare blev ett väldigt ben, som stampade i
marken med sin breda fot av sten, som om denna väldiga
katedral blivit ett slags vidunderlig elefant, som andades
och gick med sina pelare som ben, sina två torn som snablar
och det väldiga svarta draperiet som sadeltäcke.
Sålunda hade hans feber eller hans vanvett nått en sådan
höjdpunkt, att hela den yttre världen för den olycklige inte
blivit något annat än ett slags apokalyps, synlig, gripbar,
förfarande.
För ett ögonblick erfor han en viss lättnad. Då han rusade
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
