Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 1. Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in bland sidogångarna, såg han ett rödaktigt ljussken
bakom en grupp pelare. Han skyndade fram dit, liksom mot en
räddningens stjärna. Det var den svaga lampa, som dag och
natt belyste Notre-Dames allmänna breviarium under dess
järngaller. Han kastade en ivrig blick på den heliga boken,
i förhoppning att där finna någon mening, som skänkte
honom tröst eller uppmuntran. Boken var uppslagen vid detta
ställe i Jobs bok, över vilket hans stela blick ilade: "Och en
ande drog fram förbi mitt ansikte, och jag hörde ett svagt
brus, och håren reste sig på mitt huvud."
Då han läste dessa hemska ord, erfor han samma känsla
som en blind, då denne känner sig stungen av taggarna på
den stav, han tagit upp. Knäna vek sig under honom, och
han sjönk ned på stenläggningen, tänkande på henne, som
hade dött denna dag.
Det verkade, som om han länge förblivit i denna
ställning, oförmögen att tänka längre, överväldigad och hjälplös
i en demons våld. Till sist återvände en smula krafter till
honom. Han tänkte, att han skulle taga sin tillflykt upp i
tornet, i närheten av sin trofaste Quasimodo. Han reste sig
upp, men som fruktan alltjämt var över honom, tog han
lampan i breviariet att lysa sig med. Detta var ett helgerån,
men det var en övervunnen ståndpunkt för honom att fasta
sig vid en sådan småsak.
Han klättrade långsamt uppför torntrappan, uppfylld av
en hemlig fruktan, som även torde ha meddelat sig till de få
människor som vid denna timme passerade över torget, då
de såg det hemlighetsfulla skenet från hans lampa så sent på
natten skymta fram från glugg till glugg, ända upp till
toppen av tornet.
Plötsligt kände han en vindfläkt mot sitt ansikte och fann
sig stående i dörröppningen till det översta galleriet. Luften
var kall, himlen var full av moln, vilkas breda vita skynken
hopade sig på varandra, liksom isstycken på en flod. Månen
lyste bland dem som ett himlaskepp, som fastnat bland
dessa luftens isberg.
I samma ögonblick höjde katedralens klocka sin sträva,
skarpa röst. Den slog tolv. Prästen tänkte på middagens
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
