Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 4. En alltför nitisk vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot kyrkan och bönföll Gud eller djävulen att rädda
zigenarflickan. Ett tag funderade han på att skynda upp i södra
tornet och ringa i stormklockan, men innan Maries röst
hade gjort sig hörd en enda gång, skulle måhända
kyrkporten hinna sprängas tio gånger om. Det var just i detta
ögonblick, som smederna närmade sig porten med sina verktyg.
Vad var att göra?
Plötsligt kom han att tänka på att några murare hela
dagen hållit på att reparera muren, trävirket och taket på det
södra tornet. Det blev en hoppets stråle för honom. Muren
var av sten, taket av bly, och dessutom fanns där en hel
massa trävirke.
Quasimodo sprang upp i detta torn. De lägre kamrarna
var verkligen fulla med byggnadsmaterial. Där fanns högar
av tegel, blyplåtar, sågade bjälkar, högar med bråte —
korteligen, en hel arsenal.
Det var i sista minuten. Järnsläggor och spett var i
verksamhet därnere. Med en styrka, som gjordes tiodubbel av
den överhängande faran, lyfte han upp ena änden av den
tyngsta och längsta av alla bjälkarna. Han lyckades skjuta ut
den genom en glugg; så grep han tag i den utanför tornet,
sköt ut den över plattformens balustrad och lät den falla ned
i bråddjupet. Under sitt fall på etthundrasextio fot skrapade
bjälken mot väggen, krossade bildhuggerierna, snurrade
runt flera gånger som vingen på en väderkvarn och nådde
till sist marken. Ett gällt skri höjdes, och den svarta bjälken
studsade mot stenläggningen, liksom då en orm höjer sig för
att hugga till.
Quasimodo såg hur friborgarna skingrades vid bjälkens
fall, liksom då ett barn blåser på aska. Och medan de i
vidskeplig fruktan stirrade på den väldiga bjälken, som fallit ned bland
dem från himmelen, och pepprade portikens stenhelgon med
en salva pilar och kulor, staplade Quasimodo under tystnad
upp stenarna och bråtet, ja, till och med murarnas verktyg, på
kanten av denna balustrad, från vilken han redan stött ned
bjälken. Så fort de började spränga stora porten, begynte
följaktligen skuren av stenar att falla, så att de började tro, att
kyrkan av sig själv smulades sönder över deras huvuden.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
