Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 5. Den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det ögonblick då vi för in läsaren i detta rum, var det
mycket mörkt. Ljussläckningssignalen hade ringt för en
timme sedan. Det var mörk natt, och det fanns endast ett
fladdrande vaxljus på bordet att belysa de fem personer,
som var grupperade i rummet.
Den förste, på vilken ljusskenet föll, var en dyrbart klädd
herre i tröja och scharlakansröda byxor med silverränder
samt en kappa av guldtyg med svarta snörmakerier. Denna
lysande dräkt glittrade i alla veck. Mannen, som bar den,
hade sitt vapen broderat i lysande färger på bröstet, en
sparre med en springande hjort. Skölden uppbars till höger av
en olivgren och till vänster av ett hjorthorn. Mannen bar i
sitt bälte en dyrbar dolk, vars skaft av förgyllt silver av
ciselerat i form av en hjälmbuske med en grevekrona över. Hans
uppsyn var elak och högdragen; vid första anblicken såg
man dryghet i hans ansikte, vid den andra bakslughet. Han
stod med blottat huvud och en lång pergamentsrulle i
handen bakom länstolen, i vilken satt en särdeles tarvligt klädd
man i en vårdslös ställning, men det ena knäet upplagt över
det andra och armbågen stödd mot bordet. Må man
föreställa sig på denna dyrbara marockängsits två knotiga knän,
ett par magra lår, beklädda med svarta yllebyxor, en
överkropp insvept i en lös, grov röck med ett pälsbräm, på vilket
man såg mindre hår än skinn, och liksom för att sätta
kronan på verket en flottig gammal hatt, kantad runt omkring
med ett snöre, fullsatt med små blyfigurer. Tillika med en
smutsig kalott, under vilken knappast ett enda hårstrå var
synligt, var detta allt som kunde urskiljas av den sittande
personen. Han höll huvudet så framåtlutat över bröstet, att
ingenting var synligt av hans ansikte, som sålunda hölls i
skuggan, förutom spetsen av hans näsa, på vilken en
ljusstråle föll och som uppenbarligen måste vara lång. Den
magra och rynkiga handen utvisade, att det var en gammal
man. Det var Ludvig XI.
En bit bakom dem samtalade med sänkta röster två män
i flamländska dräkter, som dock inte så helt och hållet
försvann i mörkret att inte den, som övervarit uppförandet av
Gringoires mystär, i dem kunnat igenkänna två av de för-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
