Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 5. Den avskildhet, i vilken konung Ludvig av Frankrike läser sina böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämsta flamländska ambassadörerna Willem Rym, den
skarpsinnige stadspensionären i Gent, och Jakob
Coppeno-le, den populäre strumpvävaren. Man torde erinra sig, att
dessa två män var djupt invigda i Ludvig XI:s hemliga
politik.
Och bakom alla de andra, i närheten av dörren, i
mörkret, stod, orörlig som en bildstod en undersätsigt byggd,
axelbred man i något slags militäruniform och broderad
vapenrock, vars grova ansikte med utstående ögon, stor mun
och knappast någon panna alls verkade samtidigt både
hund och tiger.
Alla stod med obetäckta huvuden utom kungen själv.
Den dyrbart klädde herrn, som stod bredvid konungen,
tycktes läsa upp något slags lång promemoria, som
konungen tycktes åhöra med uppmärksamhet. De två flamländarna
samtalade i viskningar.
— Guds kors! mumlade Coppenole. Jag är trött på att
stå. Finns det inga stolar här?
Rym svarade med en nekande åtbörd, åtföljd av ett
varnande leende.
— Guds kors! återtog Coppenole, som kände sig riktigt
olycklig över att nödgas sänka rösten sålunda. Jag känner
god lust att slå mig ned på golvet med benen i kors, såsom
jag gör hemma i min affär.
— Det är bäst, att ni aktar er för att göra det, mäster
Jakob.
— För tusan, mäster Willem, måste man således hålla
sig på fötterna hela tiden?
— Eller på knäna, svarade Rym.
I samma ögonblick höjde kungen rösten, och de tystnade.
— Femtio sols för våra kammartjänares rockar och tolv
livrés för våra skrivares kappor! Det är rätt! Os guld
tunnvis! Ar ni galen, Olivier?
Då den gamle mannen sade detta, höjde han huvudet,
och man såg kedjan till Sankt-Mikaelsorden glänsa kring
hans hals. Ljusskenet föll över hans magra, vresiga ansikte.
Han ryckte pergamentet ur den andres händer.
— Ni ruinerar oss! utropade han, i det hans insjunkna
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
