Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med blicken oavvänt riktad på en och samma fläck stod
han orörlig och tyst, och i denna orörlighet och denna
tystnad låg det något så skräckinjagande, att den vilde
klock-ringaren ryste och inte vågade störa honom. Allt han gjorde,
och det var det enda sättet att utforska ärkedjäknen, var att
följa riktningen av hans blick, och den ledde den stackars
puckelryggen till Grèvetorget.
På detta sätt uppdagade han, vad det var prästen
betraktade. Stegen var rest mot den permanenta stengalgen. På
torget var samlade en skara nyfikna och ett antal soldater.
En man släpade över stenläggningen någonting vitt, vid
vilket någonting svart klängde sig fast. Denne man stannade
vid foten av galgen. Där hände det något, som Quasimodo
inte kunde urskilja riktigt tydligt, inte därför att hans enda
öga inte kunde se så långt, utan därför att en trupp soldater
stod i vägen och hindrade honom att se. Dessutom gick
solen just upp, och en sådan flod av ljus strömmade över hela
horisonten, att det såg ut som om varje punkt av Paris,
spiror, skorstenar och husgavlar, plötsligt fattade eld.
Emellertid började mannen stiga uppför stegen. Då såg
Quasimodo honom åter tydligt. Han bar en kvinna på
axeln, en ung, vitklädd flicka. En repögla låg om hennes
hals. Quasimodo kände igen henne. Det var hon!
Nu hade mannen med sin börda nått upp till toppen av
stegen. Där lade han snaran i ordning, och för att se bättre
lade sig nu prästen på knä på balustraden.
Plötsligt sparkade mannen undan stegen, och
Quasimodo, som de sista ögonblicken inte hade vågat andas, såg nu
den stackars flickan dingla av och an, ungefär två famnar
över marken, och med den där mannen sittande på axlarna.
Repet snurrade runt flera gånger, och Quasimodo såg, hur
det ryckte till konvulsiviskt några gånger i zigenarflickans
kropp. Prästen å sin sida stirrade med framsträckt hals och
ögonen nästan trängande ut ur sina hålor på den hemska
gruppen av man och flicka, spindeln och flugan!
I detta ögonblick, som var det ohyggligaste av alla,
utstötte prästen ett demoniskt skratt, ett sådant skratt, som kan
komma endast från den, som inte längre är människa. Qua-
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
