Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
simodo hörde inte detta skratt, men han såg det.
Klockringaren tog några steg tillbaka, så kastade han sig i raseri
över prästen, grep med sina stora händer tag i hans rygg och
knuffade dom Claude ned i denna avgrund, över vilken han
stod lutad.
— Förbannelse! skrek prästen och föll.
Stuprännan, över vilken han stått lutad, hejdade hans
fall. Han klängde sig fast vid den med förtvivlans krafter,
men i samma ögonblick som han öppnade munnen för att
åter ropa, såg han över kanten av balustraden Quasimodos
fruktansvärda och hämndgiriga ansikte och teg.
Under honom var avgrunden, ett fall på över 60 meter,
och stenläggningen! I denna förfarliga belägenhet gav
ärkedjäknen inte ett ljud ifrån sig. Han endast vred sig på
stuprännan och gjorde övermänskliga ansträngningar att
klättra uppför den. Men händerna fick intet fäste i graniten,
och fötterna gled ständigt utför den svartnade muren. De
som stigit upp till toppen av Notre-Dames torn, vet, att
muren svänger inåt alldeles under balustraden. Det var just i
denna vinkel som den olycklige ärkedjäknen uttömde sina
krafter. Han hade inte att göra med en sluttande mur, utan
med en mur, som undflydde honom.
Quasimodo hade endast behövt sträcka ut handen för att
draga upp honom ur denna avgrund, men han inte ens såg
åt honom. Han tittade ned på Grèvetorget, han betraktade
galgen, han betraktade zigenerskan. Den stackars döva
varelsen stödde armbågarna mot balustraden på samma fläck,
där ärkedjäknen hade stått ögonblicket tidigare, och
därifrån riktade han sin blick på det enda föremål, som han i
detta ögonblick var medveten om. Han stod stum och
orörlig, liksom träffad av blixten, förutom det att tårarna
strömmade ur detta öga, som aldrig förr fällt mer än en sådan.
Under tiden flämtade ärkedjäknen; hans kala panna
badade i svett; hans naglar blödde mot stenarna; han skrapade
skinnet av knäna mot väggen. Han kunde höra, hur hans
kaftan, som fastnat i stuprännan, för var gång han rörde sig,
sprack sönder mer och mer, och till råga på olyckan slutade
rännan med ett blyrör, som gav efter under tyngden av hans
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
