Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Claudius sänder Hamlet till England i avsikt att få
honom mördad på vägen. Men Hamlet kommer planen
på skam och återvänder till Danmark. Under Hamlets
frånvaro har Laertes kommit hem och svär att hämnas
sin far. Kungen ger honom tillfälle vid en fäktning med
Hamlet, genom en förgiftad florettspets. Misslyckas det,
skall han förgiftas med en bägare vin. Fäktarna byta
vapen i hettan, Laertes träffas av den förgiftade spetsen
och dör sedan han bekant. Drottningen dricker av
misstag vinet och dör. Hamlet har också träffats av den
förgiftade spetsen, dödar konungen och dör.
Hamlet är höjdpunkten av modern dramatisk
dikt. Det har för Västerlandet och Norden haft
samma uppgift som Orestes-sagan för antiken.
Det rymmer oändligt mycket inom sina fem akter:
en djup, bitter livsvisdom, en mystisk dikt-kraft,
en skakande svart tragik, stänkt med gnistor av
komik och kvickhet.
Själva dramats problem har det tvistats om länge
och kommer ännu länge att tvistas om. Vad är
det i inre mening som sker? Vad vill handlingen
visa? Det har sagts att Hamlet-figuren skall
uttrycka drömmarens väsen som är ur stånd att bära
upp den tunga uppgift att handla som lagts på
honom. Men det är icke fullt riktigt. Hamlet är nog
drömmare, han älskar som Richard II och Jaques
att tänka och att tala om vad som sker, att poetiskt
spela med livet. Men han är ingen obeslutsam
vekling. Han visar vid många tillfällen att han kan
handla och handla raskt och att han är långtifrån
bortkommen i denna världens ting. Motsättningen
handling—eftertanke är bara en nyans i den
dramatiska handlingen; en annan nyans är att finna i
motsättningen sken—verklighet som löper igenom
scenerna alltifrån Hamlets första mäktiga ord till
modern: »Ej tycks, nej, är! Jag känner intet tycks».
Den riktigaste tolkningen är väl Bradleys som tar
sikte på den förlamande melankoli som griper Ham-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
