Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•260
Man ringde från tornet i dagarne tre,
och bruden hon väntade länge sin vän,
men aldrig hon mera skall ynglingen se,
han kommer från jättemön aldrig igen.
Måhända hade sångerskan ännu en eller annan
vers kvar om jätten Bure och hans dotter. Men i
denna stund hördes en yxas slag i den öppna gladen
invid Anna, och på en mindre stig gick hon fram
för att se, hvem den arbetande var.
Hon stannade förvånad, när hon kom fram till
den öppna, daggstänkta gladen, där enstaka
smörblomster ännu stodo kvar. Ack, det var Erik, son till den
gamle soldaten Örn i Gref bo, som, högväxt och stark,
stod där vid en ung, nyss fälld tall. När han nu fick
se Anna, lyste hans ansikte upp och lifvades, som en
bygd blir glad, när solen plötsligen kastar sin milda
strålglans på den.
Visst hade Erik ibland tyckt sig märka att han ej
var likgiltig för den fagra och rika flickan, men Lan
hade genast sökt förjaga tankar, som på denna tid skulle
ansetts som galenskap af en fattig soldatson, huru
hurtig och duglig han än månde vara.
Det var nödåret 1785, de unga två nu möttes i
skogen. Flera missväxtår hade föregått detta, och
nöden var stor icke blott i Dalarna utan äfven landet
rundt. Från alla kanter hörde man omtalas, huru
folket lät mala hela axen, huru man tog till benmjöl,
islandslaf m. m. Men man hörde äfven, hurusom folk
tog den säd, som var någorlunda hjälplig och
förvandlade den i brännvin, ehuru man sedan fick svälta.
Allvarligt sinnade prästmän brukade från predikstolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
