Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Kusken besteg sin höga plats, gav signal och hästarna
satte sig i rörelse. Nu bar det i väg i rask trav nedför
bygatan. Näsdukar fladdrade i fönstren på båda sidorna.
»Seså, var nu duktiga, Suse och mor», sade kyrkoherden.
»Jag går till fru Kern och kryddar avskedets smärta med
att göra henne glad.
Fastern och Suse vandrade långsamt hem. Så ledsna
de voro båda två. Allting påminde om dem, som nyss rest.
Suse gick upp på sitt rum och kastade sig snyftande på
Käthes säng. »O, min Gud», suckade hon. Så ledsen
hade hon aldrig förr känt sig. Hon kunde dö av längtan!
Så hemskt tom hela den stora prästgården nu tycktes henne.
Ingenstans dök nu Käthes lilla rara gestalt upp, ingenstans
Annemaries vackra, stilla ansikte, allt var dött och tyst,
som utdött. De, som reste, kände smärtan mindre stark.
För deras ögon döko ständigt nya bilder upp, som
förströdde dem. Men för dem, som stannade kvar, var det
dubbelt så svårt.
Men plötsligt rusade Suse upp. Hon kom att tänka på
fastern. Stackars hon! Suse kände sig med ens så egoistisk,
för att hon så hängivit sig åt sin egen smärta. Hon
baddade sina förgråtna ögon med kallt vatten och gick ned
i vardagsrummet. Där satt fastern och hade Annemaries
porträtt framför sig på bordet.
»Kom hit, lilla Suse», sade fastern och torkade tårarna.
Då knackade det. På fru Vollands »Kom in!» stack
någon in en stor bukett genom dörren.
»Jag trodde just, att ni satt och grät över barnens
resa», sade fru Wehner. John kom efter och drog en
vagn lastad med ölfat.
Genast var den dystra stämningen skingrad, åtminstone
för en stund. Den unga fruns glada, friska väsen jagade
alla ledsamheter på flykten. I sin blåa klänning såg hon
ut som ett stycke himmel. Hon omfamnade Suse och sade, i
det hon for med sin doftande spetsnäsduk över hennes ögon:
»Inte gråta mer! Det förändrar ingenting och gör ögonen
fula! Titta på John, Suse! Den olydiga pojken har tagit
den förskräckliga vagnen med sig på gatan. Varje minut
faller ett fat av, och vi måste stanna. O, du, kära John!»
John bekymrar sig föga om moderns sorg; han lastar
S I Skog&pengionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
