Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
använde dem såsom fartygsbefälhafvare, köpmannen såsom agenter,
bankiren såsom kontorschefer, läkaren såsom biträden,
teaterdirektören såsom aktörer m. m. Man kunde äfven hyra ut dem mot
ersättning för dag. Till och med lärde och konstnärer användes
på detta sätt. Den gamle Cato lät för sin räkning en litterat
slaf gifva undervisning. Slafvar af alla slag stodo att hyra i
Rom. Äfvenså fingo ej blott frigifna utan äfven slafvar på egen
hand drifva affärer, hvilket för deras ställning blef af stor betydelse.
Enligt romerskt bruk medgafs slafven liksom husbondens son rätt
att samla personlig förmögenhet (peculium). Husbonden såg gärna,
om slafven kunde af sitt dagunderhåll göra sig någon besparing
eller om han kunde göra sig till godo honom medgifna förmåner,
och betraktade hans peculium ej blott som ett bevis på hans
skötsamhet och duglighet utan äfven såsom en säkerhet att utaf detta
ersättning kunde erhållas vid eventuell skada.
Då en fristående verksamhet anförtroddes slafven af hans herre,
såsom förvaltningen af ett landtgods eller en bankaffär eller
förandet af ett fartyg, fick han en andel i vinsten eller ett
rörelsekapital, för hvilket han dock hade att betala ränta, eller om han
redan hade ett sådant, afslöts med honom ett formligt kontrakt,
hvarigenom han förband sig att till husbonden betala en viss
summa årligen. Han hade i alla dessa fall möjlighet att
förvärfva ett kapital, som han kunde använda först och främst för
sin friköpning ur slafveriet, sedermera till fortsättning af affären
för egen räkning. Ofta afstod husbonden från all ersättning för
frigifvandet och lät den frigifne behålla sitt peculium men
förpliktade honom till vissa personliga tjänster eller gåfvor vid vissa
högtidliga tillfällen. Äfvenså användes, till och med af
högtstående män, slafvar och frigifna för att på omvägar taga del i
rederiaffärer och grosshandel, hvarifrån senatorerna voro genom
lag formligen utestängda. Drifvande af ocker ansågs ohederligt,
men på omvägar drefs dock sådant ocker i stor skala, och äfven
de skamligaste förvärfsgrenar användes, om de blott skänkte
vinst. På grund af alla dessa förhållanden kom under
kejsartiden den industriella verksamheten till stor del i händerna på
frigifna och slafvar. I sammanhang med landthushållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
