Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppblomstrade industriell och merkantil verksamhet, i det att
sandstensbrytning, grufdrift, tegelbruk, lerkärlstillverkning inrättades
på godsen. Ägare af gods vid de stora landsvägarna upprättade
gästgifverier och utverkade stundom af senaten tillstånd att på
länderierna hålla marknader.
Det var sålunda otaliga tusenden slafvar, som på dessa olika sätt
användes. Slafmarknaderna rekryterades, såsom redan sagts,
genom krigsfångar, genom sjöröfvarnes slafjakter, och äfven de
allmänna landsvägarna, ja, Roms gator voro osäkra. I provinserna
kunde det förekomma, att i följd af de romerska publikanernas
och grosshandlarnes utpressningar en gäldenär måste offra ej blott
all sin egendom utan försälja hustru och barn, till sist äfven sig
själf i slafveri. De funnos, som frivilligt gåfvo sig i slafveri för
att åtminstone få lefva.
Hvad beträffar slafvarnes behandling, kan man säga, att den
åtminstone under den äldsta tiden ej var obillig. Mat, dryck och
kläder bestodos dem, om ock af sämsta sort. Husbönderna hade
det föga bättre. Cato arbetade, åt och drack tillsammans med
sina slafvar. Slafven var visserligen enligt lagen obehörig att
ingå äktenskap. Men det mänskliga berättigandet härtill
erkändes allt allmännare. Dessutom låg det i husbondens intresse att
vissa slafvar såsom slaffogden (villicus), herdarne och alla
uppsyningsmän voro gifta, och under kejsartiden blef det regel att
betrakta slafvens contubernium eller sammanboende med en
slafvinna såsom en stadigvarande förening och att använda
uttrycken uxor och conjux, namnen på den frie mannens maka,
äfven om slafhustrun. Slafbröllopet firades i närvaro af
husbonden och hans familj, och uttryckliga bestämmelser träffades,
för att ej slafven och slafhustrun skulle kunna åtskiljas.
Dessutom plägade tacksamma husbönder antingen i sin lifstid eller
i sitt testamente förläna förtjänta slafvar friheten och därjämte
ett stycke jord eller ett hus eller en bod med där befintliga
varulager eller ett kapital eller en ränta. Någon gång insattes
en slaf såsom arftagare af en del af förmögenheten eller af denna
i dess helhet. Att vid sådan behandling slafven kunde finna sig
i sitt öde och ådagalägga tacksamhet härför, framgår af många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
