Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 8. När Venern kommit i raseri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
62
— Ja, det skall jag göra, sade Edmund. Moina! Ett vackert
namn. Men jag förstår dig inte Moina, inte riktigt.
— Du skall komma att göra det. Dina läromästare vilja
kanske göra dig illa, men jag skall alltid vara närvarande hos dig,
så att de inte skola kunna göra dig något ondt. Jag fruktar
äfven, att de skola komma att plåga din lilla hund.
— Nej, nej, nej! utropade Edmund. Låt dem icke göra
honom illa heller, jag ber dig, Moina. Jag tycker så mycket om
honom, och Kurre tycker så mycket om mig. Han ledde mig
alltid förut, då jag var ute och spatserade. Han var så snäll,
och mamma lämnade oss båda ofta ensamma med hvarandra.
Moina drog af dessa ord den slutsatsen, att barnet blifvit
bortröfvadt vid ett sådant tillfälle. Men aldrig föll det henne in
att tro, att det varit hennes egen mor och hennes syster, som
utfört detta mörka dåd.
Om jag blott kunde erhålla någon större visshet, skulle
jag gifva min goda fostermor en vink härom i ett bref, tänkte
Moina. Och då skulle hon kunna annonsera i tidningarna om
detta förhållande. Barnet talar den i Värmland vanliga dialekten
och måste således vara därifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
