Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. En intrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
201
Kap. 18.
En intrig.
Den glade ryttmästaren hade varit en god kommissionär.
Han hade fortskaffat baronens bref till hans mor och han
fortskaffade äfven friherrinnans bref till sin son.
Just denna dag, då de händelser, hvilka i förra kapitlet
hände i Karlstad, ankom dit ett bref till baron Lejonman från
hans mor; det kom honom tillhanda just i det ögonblick, då han
motsagd af Adèle, till hvilken Tilda sällat sig med sina åsikter,
höll på att förlora hoppet och modet, fastän han envist höll sig
till den satsen, att ödet skulle ställa allt till rätta.
Friherrinnan Lejonman hade nu helt och hållet öfvergått
från böjelsen för tråkiga och skenheliga andaktsöfningar till den
mest afgjorda smak för världsliga nöjen.
Hon öfverlämnade sig med förkärlek åt alla sådana nöjen,
under hvilka hon kunde vinna smicker för sin fint utbildade smak.
Öfverallt, där ett nöje af bästa slag bjöds, såg man numera
friherrinnan.
Men ett fruntimmer af hennes rang måste hafva en följeslagarinna,
en sällskapsdam. Tulldirektören predikade dagligen
därom.
Hon önskade nu sin son hem, och det var en befallning till
honom att snarast återkomma till Stockholm, som det bref, han
mottagit, innehöll.
Hennes bref hade gått långsamt till Karlstad. Det hade ju
också gjort en omväg till Örebro. Men då det nu kom, upplifvade
det baronens hopp och han angrep Adèle med nya vapen.
Hon måste följa med honom, då han reste till Stockholm.
Ja hon! måste, förklarade han.
Hans hopp glänste nu i det fagraste solljus. Han skulle
alldeles säkert sammanföra Adèle och sin mor. De skulle träffas
af en händelse då och då. Han skulle ge Adèle tecken, när hon
borde visa sig. Och så — första och andra gången hon och hans
mor sammanfördes, skulle det bli blott en afmätt, främmande
hälsning, den tredje gången några artiga ord. En annan dag börjas
ett samtal; det unga främmande fruntimret behagar friherrinnan
som söker bli närmare bekant med henne. Hon för Adèle in i
sitt hus; Adèle behagar henne allt mer och mer. Det intresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
