Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 81. Grefvinnan Malin Stålsko säljer Vänersholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
911
En timme efter detta samtal körde två vackra slädar fram
till trappan vid hotellet, och i den ena släden togo Jerker och
Ludvig Lohufvad plats; i den andra satte sig baron och friherrinnan
Lejonman, väl svepande fällen kring sig.
Det var en särdeles vacker vinterdag, ej allt för kallt.
Himlen var alldeles klar och de muntra springarne kråmade sig
så vackert framför slädarne, hvarvid deras klockor klingade så
lustigt.
— Det här är annat det än i Sydamerika med sina somrar
omväxlande med regnperioder, sade Jerker till Ludvig Lohufvud,
En tafla så skön som ett nordiskt vinterlandskap får man aldrig
se där nere i Sydamerika med sina gräsöknar, ormar och andra
odjur, åskor och sitt kvalm. Jag andas friare här och först nu
finner jag, hur högt jag älskar min fädernebygd. —
— Hvem kan underlåta att älska detta härliga land, sade
Ludvig Lohufvud.
Hästarne trafvade raskt undan och man var snart ett godt
stycke utom staden.
Mellan de skyhöga furorna klingade bjällrorna så vackert,
det knarrade under medarna på slädarna och färden var i allo
härlig.
Man körde öfver ett tillfruset mindre vattendrag och kom
så upp till en bondgård.
Jerker kände väl igen den gården. Det var där, Elsas
föräldrar bodde, då han reste till Sydamerika.
Månne de lefde ännu?
Det kom en karl gående på vägen. Jerker tillsade
körsvennen att hålla in tyglarne och frågade så karlen, hvilken han
mötte, hvem det var, som bodde i bondgården.
— Det gör jag, sade karlen.
— Jaså, sade Jerker, det har blifvit annan innehafvare af
gården nu.
— Ah, det är länge i världen sedan Solens föräldrar dogo.
— ”Solen i Karlstad” kallades deras dotter, som nu är änka efter
grefve Lohufvud på Stora Högåker.
— Tack, tack för upplysningen, min vän, sade Jerker och
befallde körsvennen att åter köra vidare.
Det var genom kära och för Jerker minnesrika trakter, som
han nu åkte. Naturen var sig lik, men de personer, som han
mötte på vägen, kände han ej igen. Det var en ny generation,
som växt upp, sedan han var där sist.
Nu lät Jerker kusken hålla igen och han gick ur släden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
