Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gyckelmakarna på Nya Gibbon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skinnet och den nakna huden satt en lång knivs
bara klinga. Från bältet nedhängde hans betelnöt
och hans kalkdosa. I handen höll han en kortpipig
Sniderbössa av grov kaliber. Han var obeskrivligt
smutsig och här och där märkt av ärr; det värsta
var det som Lee-Enfield-kulan lämnat efter sig, och
den hade kommit vaden att krympa ihop till
hälvten. Hans infallna mun förrådde att han inte hade
många tänder kvar. Ansikte och kropp voro
skrumpna och vissnade, men hans svarta pärlögon, som
voro små och sutto tätt ihop, voro mycket klara
och på samma gång rastlösa och jämmerliga, så
att de mera liknade en apas än en människas.
Han såg på och grinade som en listig liten
markatta. Hans förtjusning över patientens lidande var
helt naturlig, ty den värld han levde i var en värld
av smärta. Han hade utstått sin beskärda del, och
han hade tillfogat andra mer än deras beskärda
del. Då tanden släppte sitt tag i käken och tången
rasslade över de andra tänderna och ut ur munnen
med ett nervraspande ljud, gnistrade det belåtet i
Kohos ögon och han såg förtjust på den stackars
negern som dignat ned på verandagolvet och
stönade förfärligt i det han höll om sitt huvud med
bägge händerna.
»Jag tror att han svimmar», sade Grief och
lutade sig över offret. »Kapten Ward, ge honom
något starkt att dricka. Det är bäst att ni också tar
er en klunk, Worth, ni darrar som ett asplöv.»
»Jag tar mig väl också en styrkare», sade
Wallenstein och torkade svetten ur sin panna. Han varse-
113
F.n solens son. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
