Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §55. Konungamakten 1719—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksakten
1756.
472 Det konstitutionella statsskickets brytningstid.
gade den misstro, för hvilken de voro föremål, men deras
försök att sträcka på sin rätt te sig i verkligheten föga
sämre än ständernas upprepade inkräktningar på den
besvurna regeringsformen. Man hade icke lyckats finna
den konstitutionella jämvikten. Fredrik I:s olyckliga för¬
sök 1723 är redan omnämndt. Hattarne lära ha förespeglat
tronföljaren Adolf Fredrik en tillökning i makten, men
sedan de väl blifvit säkra om herraväldet, ville de icke
höra talas om saken. Adolf Fredriks konungaförsäkran
betecknade väl icke någon ny väsentligare inskränkning
af konungamakten men ännu mindre någon tillökning, och
regeringssättets orubblighet betonades starkare än förut.
Tankarna på en maktutvidgning lågo emellertid liksom i
luften,! man började tala om ett hofparti, och den nya
regeringen kom ända från början att betecknas af söndring
mellan konung och råd, af försök å den förres sida att
rycka i de band, som hämmade hans frihet, för att pröfva,
huru långt de kunde tänjas. Vi ha nyss nämnt, huru
ständerna vid 1755 års riksdag helt och hållet ställde sig
på rådets sida. Riksdagen var nära sin upplösning, då
sommaren 1756 det omogna revolutionsförsöket skedde, som
ledde till konungamaktens djupaste förnedring. I form af
ett riksdagsbeslut uppsattes en särskild akt, den s. k. riks¬
akten, i hvilken ständerna uppräknade aila konungens för¬
sök att afvika från regeringsform och försäkran, ända till
och med revolutionsförsöket, förklarande att han därmed
brutit sin ed och försäkran; dock skulle de denna gång
låta bero »vid lindrigare utvägar», i hopp att konungen
hädanefter skulle fylla sina plikter. Ett särskildt angrepp
riktades mot drottningen. Ehuru ständerna enligt Guds
och världslig lag haft anledning att strängt förfara mot
henne, hade de dock underlåtit detta, i förhoppning att
konungen skulle lyckas förmå sin gemål att iakttaga sin
plikt mot honom och riket. Under dessa förutsättningar
! Jfr kungörelsen ’!2/; 1749, där tronföljaren lät förklara, att han
hvarken direkte eller indirekte, själf eller genom andra, hemligen
eller uppenbarligen eftersträfvade hvad det vara månde, som strede
mot dess ed, kapitulation, regeringsformen o. s. v. En af de offici¬
ella osanningar, som detta tidehvarf gynnade!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
