Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad ur Garlsborgs grevskaps historia 1852-1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tillfällig uppgörelse härvid kom till stånd, någon
förening; till ett godt samarbete blef det dock icke af.
Borgmästaren, som icke fick tid att personligen sammanträffa
med kamreraren, som för tillfället vistades på Ekholmsund,
ehuru denne hade skickat hästar efter borgmästaren till
Stockholm, förklarade skriftligen, att han ansåge sim
svåger vara oskyldig och att, då hauptmannen kasserat sig
sjelf, tjensten utan olägenhet skulle kunna indragas. Det
varade ej heller längre än till december, förr än
hauptmannen åter utgjuter sig i bittra klagomål öfver såväl
uppbördsmannen, som borgmästaren och kyrkoherden.
„Jag blyges sannerligen väl före", skrifver han, „att föra
klagomål på banan om den oenighet, som här på nejden vankar,
men ser mig oundvikligen ännu det göra måste: mina tillförene
hemliga misseynnare äro nu till en del blefne uppenbare,
besynnerligen de 2:ne, borgmästaren och herr Nils, kyrkoherden, så att
här föröfvas sådana stämplingar, hat, nit och uppstudsighet
tillväxer, som Gud sig däröfver förbarme; uppbördsmannen Carl
Nilsson grasserar uti uppstudsighet öfverflödeligen, så att jag
kommer med honom intet till rätta; allt hvad jag bjuder och vill
å Grefl. Exc:s vägnar efter befallning hafva fram, det står han
emot".
Carl Nilsson åter skrifver till kamreraren om
hauptmannen på följande sätt:
„Jag önskade af hjertat gerna han regerades af Guds ande;
på vägen ifrån Stockholm var han som en „veislig″ man, sedan han
kom hem, var han en annan menniska, af hvad orsak må
Gud veta". —
I det föregående är anfördt, huru stor fattigdomen
hos mången bland allmogen var under år 1656, men huru
mycket större och allmännare måste ej armodet och
nöden hafva varit under året 1657, då vi läsa följande
rader från hauptmannen efter hans återkomst från
ofvannämda Stockholmsresa:
„Säden, som vid min återkomst från Stockholm allestädes
stod mäkta härlig, är uti Ilmola alldeles bortfrusen öfver hela
socknen, ett ohörligt lit hö är fallet i år, så att gamla säga sig
aldrig hafva sett sådant tillförene".
I sammanhang härmed må anföras den supplik, som
med anledning af den stora sädesbristen från grefskapets
„undersåtar" insändes till grefven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
