Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Industriens historiska förutsättningar och allmänna karaktär. Av professor Eli F. Heckscher - I. Historiska förutsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRIENS HISTORISKA FÖRUTSÄTTNINGAR OCH ALLMÄNNA KARAKTÄR
tände så dock huvudsakligen med denna uppgift och lät dess
produkt gå i byte mot andra förnödenheter. Stora anläggningar eller
stora tekniska enheter gällde det visserligen fortfarande icke på
långliga tider. De små s. k. blästerugnar där myrmalmen smältes
voro sannolikt sällan mer än ungefär 3/4 meter höga och höjde sig
ej ens så mycket över jordytan, därför att de vanligen voro
nedgrävda i en kulle eller upphöjning av marken. Men det järn som
på den vägen kom till stånd och som av ännu okänd anledning
fick namnet osmundsjärn var likväl ur flere synpunkter en
märklig produkt.
Från modern järnhantering skilde sig nämligen processen,
bläs-tersmidet, genom att järnet icke på något stadium övergick i
flytande tillstånd och därför icke var i stånd att taga till sig på långt
när så mycket kol som sedermera blev fallet med den produkt vari
malmen förvandlades. Länge ansåg forskningen det givet att
kolhalten i osmundsjärnet höll sig tillräckligt låg för att tillåta dess
omedelbara utsmidning. Prov med vissa bevarade smältor ha dock
gjort detta tvivelaktigt, och det troliga är att osmundsjärnet var
mycket ojämnt i sin kolhalt, så att det på ytan blev osmidbart men
ofta var smidbart i sina inre delar. I alla händelser var kolhalten så
pass låg att det icke krävde stora ansträngningar för att få ned
den tillräckligt att skapa smidbarhet; och då järnet i alla händelser
på nytt måste bearbetas för att nedbringa den mycket höga
slagghalten, skedde en nedkolning utan tvivel samtidigt. Något
osmidbart osmundsjärn har förmodligen aldrig saluförts.
Osmundsjärnet hade också i alla händelser tillräckligt god kvalitet för att kunna
exporteras, och sålunda fick Sverige från ett tidigt stadium vad
man utan överdrift kan kalla en industriell exportvara; det
föreligger dokumentariska bevis därför redan från tiden omkring 1250,
och sannolikt var företeelsen något äldre. I utbyte mot denna vara
förmådde alltså svenska folket förse sig med sådant som icke stod
att skaffa inom landet, framför allt salt och kläde, och kunde
därigenom vidga sin behovstäckning. Osmundsjärnet levde sedan kvar
som den dominerande formen för svensk järntillverkning
åtminstone till inemot slutet av 1500-talet och höll sig i avtagande grad
mycket längre.
Osmundsjärnet var emellertid under senare århundraden icke i
första rummet järn framställt av myrmalm. Den gamla, på myr- 9
2—817835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
