Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ser er stå här så späd och vek,
i storm ett rör;
ni har ej prövat en sådan lek,
min sorg det gör.
Den leken leks ej till tidsfördriv,
så känn på hjärtat och svar mig giv:
skall ni våga i dag, om det gäller,
blankt offra ert unga liv?”
”Herr överstlöjtnant, ni drar ert svärd
med årbräckt hand
och vågar dock bjuda ert liv som gärd
för kung och land;
jag har ett liv i sin styrkas vår,
det bott i mitt hjärta blott femton år,
säg, skall jag ej våga det bjuda?
Jag vill se, vem min gärd försmår!”
Den gamle Drufva han spände sin blick:
”Det där klang stål!
De orden, herre, de slogo ej klick,
de råkte mål.
Så må jag kalla er vek ej mer,
men tacka Gud, att han gett mig er,
ty hjärtat är det, ej armen,
till slut dock, som kraften ger.”
Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred
sin första strid.
Hans folk, svårt härjat, till flykt sig spred,
han själv höll vid.
Hans batteri var hans härd, hans hem,
han skötte dess eld, han tjänte för fem!
Där kom en skara kosacker,
han svedde skägget på dem.
Han fick ett ögonblicks rast, han sprang
hän till sitt folk,
hans ord bröt sinnen, hans stämma klang,
en vredens tolk.
En stund blott än, och sig allt förbytt:
i strid var åter hans trupp, som flytt,
han själv vid den älskade härden
och elden i fart på nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
