Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Drufva, han såg med förundran uppå,
fast långt ifrån:
”Ett mästerstycke jag kalla må
slik lärospån.
Vinns sådan ära med första språng,
vad hinner han ej, om hans tid blir lång!
Gud skydde den ädle gossen,
han för arméer en gång!”
Men dagen slöts, och dess kamp bröts av,
då kom Schwerin;
han stått mot svallet av stridens hav,
fast späd och fin.
Då han kom med kanonerna åter i hamn,
då ropade grånade kämpar hans namn,
och vid högt hurra slöt Drufva
den tappre i faderlig famn.
Den unge hjälten! Hans namn gick opp
med tidig glans.
Ej sågs en bana mer ljus av hopp,
mer skön än hans.
Hur blev den banan ej kort ändå!
Ett månvarv hunnit ej halvt förgå,
när till närmaste griftvalv vägen
var måttet på den också.
Dock än ett minne åt sägn och sång
han hunnit ge.
En strid han kämpat ännu en gång,
den skönaste,
förrn döden nådde hans unga barm,
förrn pulsen stelnat, som slog så varm,
förrn, fåfängt vinkad av bragden,
låg vissnad hans domnade arm.
Det var, när Oravais’ blodiga dag
till sorg gick opp,
när segern själv blev ett nederlag,
som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast hans mod,
då träffade säkrast hans vingade lod,
då eldades varmast kanonen,
när han stänkte den röd med sitt blod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
