Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
till verket med nyttjande af alla sina af Gud
förlänade gåfvor, blir människan bländad af förundran
öfver den makt hon fått öfver sitt lif, om också
donna makt nödvändigtvis har sina gränser.
Likgiltigt är, när hon upptäcker detta, hon blir
gripen af en djup glädje, om hon också uppnått
framskriden ålder och sorgen öfver förlorade år blandar
sig med hennes tillfredsställelse. Hon känner sig då
såsom herre öfver sig själf, inom vissa gränser mäktig
att styra sina öden och i stånd att mellan sin själ
och andra själar upprätthålla en osynlig “andens
gemenskap" utan ord, hvarvid hon småningom
kommer till den insikten, att tal och handling äro hennes
svagaste verktyg och att hon besitter dem, som äro
verksamma på annat och mäktigare sätt.
De människor, som inlagt sin själ i hvad de vilja,
hafva i sin makt att skapa oemotståndliga andliga
stämningar. — — —
Människan bör lära sig att hafva vördnad för
själen; om man har det, vill man omgifva densamma
med skönhet och bannlyser följaktligen allt fult. Den
sanna skönheten innesluter i sig äfven dygden.
Mot de goda makterna draga de onda till strid,
och om det finnes kraft i det goda, så är och visst,
att det onda ej heller saknar det. Men dess slutliga
öde är att bli öfvervunnet, ehuruväl “hyggligt folk “
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
