Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 LEO N. TOLSTOJ.
hvilken berättelse kan sägas vara en motivering för grund-
frågan i »Kosackerna». I denna senare tages kulturen utan
vidare ej såsom en utveckling, utan såsom en försämring; i »Två
generationer» skildras förloppet af denna försämringsprocess.
Det första slägtledet, vid århundradets början, spelar, dricker, är
lättsinnigt och gör dumma streck, men är kraftigt, lifsfriskt, kan
njuta lifvet och är fullt af ridderlighet, oegennyttiga impulser
och ädla instinkter, strax färdigt att slå till i ondt och godt;
det följande, tjugu år senare, är egennyttigt, beräknande äfven
i sina nöjen och utsväfningar, fordrande och ser framför allt
på sin bekvämlighet. Fins det till äfventyrs någon okonstlad
och naturlig ungdom, är det en sadan, som fritt vuxit upp,
så att uppfostran icke fått fördärfva den, eller någon mycket
ung person, som den ej ännu hunnit förstöra.
Den senare generationen är sämre än en föregående,
kulturlifvet en urartning af naturlifvet, naturmänniskan, som
slår ihjäl sina medmänniskor och djuren, sämre än dessa, som
blott vilja gå fritt omkring i skogen, dummare än de, hvilkas
skarpa lukt vädrar människans spår och närvaro, då männi-
skan ej kan märka deras. Utveckling är endast urartning.
Det är den fullständiga pessimismen. Tankegången är ännu
tydligare uttryckt i berättelsen Tre dödsfall, i öfversättningen
sammanförd med andra från skilda tider af Tolstojs författar-
skap under gemensamhetstiteln Lif och död. Konsten att dö är
för Tolstoj, såsom förut anmärkt, ett kriterium på lifvets värde.
Den bildade och förnäma damen spjärnar mot döden af alla
krafter, ända in i sista ögonblicket vill hon icke tro på döden;
då hon ej genom att resa kan undkomma den, vill hon dölja
sig för den; hennes make och barn, slägtingar och presterna
gråta och bedja öfver henne, men döden är obeveklig; den
tager henne dock bort. Bonden dör utan sa manga omständig-
heter, döden är för honom en naturlig sak, med hvars ound-
viklighet han alltid varit förtrogen; bönderna sitta och dricka
och röka i samma stuga, där den dödssjuke ligger, tala om
hans förestående död såsom om något själffallet, uttala den
förhoppningen, att den ej måtte låta vänta på sig för länge, och
en af dem tigger och får den döendes stöflar, hvilka han
tager med sig mot löfte att resa ett kors på hans graf. Så
på försommaren tager han sin yxa, går ut i skogen och fäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
