Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 41
om, hur många droppar man skulle använda och livar de
hälst skulle anbringas. Kejsarens korta hår lade sig flatt åt
hans panna, och hans ansigte uttryckte fysiskt välbefinnande,
fastän det var gult och uppblåst.» Då porträttet visas, spelar
han den rörde farpiljefadern, den ömme fadern; det förefaller
honom såsom en passande motsättning till hans storhet att
visa denna allmänt mänskliga känsla, och han glömmer icke
att låta sitt garde fylla på sin hänförelse genom att betrakta
porträttet. Han skämtar, oaktadt den allvarliga tilldragelse
som förestår, med Beausset, liksom om han sade till sig själf::
»Jag håller alla trådarna i min hand . . .ju mer jag skämtar, ju
lugnare är jag, och desto lugnare och säkrare kunnen ju I vara,
och dess mera förvånade måsten I ju vara öfver mitt snille.»
Och denne absolute egoist, denne genomförde komediant skulle
leda händelsernas gång efter planer, som hans snille utkastat?
»Historieskrifvarne påstå, att Napoleon skulle vunnit slaget vid
Borodino, om han låtit sitt garde rycka fram; men dylika för-
modanden äro lika orimliga som att efterhöst kan förändras till
vår.» Då ryssarne här hårdnackadt hålla stånd, röner Napoleon
ett ögonblick ett förunderligt intryck. »Han som annars tyckte
mycket om att se döda och sårade på valplatsen och som därige-
nom trodde sig gifva ett bevis på själsstyrka . . . hans ansigte
var gult och svullet, ögonen osäkra och rösten hes . . . En natur-
lig mänsklig känsla hade ett ögonblick fått öfverhand öfver
den själfbeundran, som han så länge varit betagen af. Han
tänkte sig möjligheten af lidande och död också för sig;,
han önskade ej mera vare sig Moskva eller heder eller eröfring;
han önskade blott ett, hvila, fred, frihet.» Men adjutanten
kommer och anmäler, att några batterier behöfva undsättning,
»Godt, låt dem få det», och han föll åter tillbaka i den konst-
gjorda värld, som han hade bildat oc\\ spelade den smärt-
samma, grymma och omänskliga roll ut, som odet hade bestämt
åt honom, han som trodde att det krig han förde med Ryssland
endast berodde af hans vilja.»
Lika litet som kejsarens och diplomaternas planer betyda
för de stora händelserna, lika litet betyda härförarnes planer
och uträkningar för fälttågens och slagens utgång. Det är
med rätt stor ironi Tolstoj skildrar dessa planer, som så nog-
grant och omsorgsfullt utarbetats och vid hvilka alla omstän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
