Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 43
för den verkligt store mannen, emedan han ej vill plocka karten
för att själf få äran, utan låter äpplet mogna i ro och blott tager
mot det, då det af sig själft faller i hans hand; han låter frans-
männen blindt rusa sitt fördärf till mötes, viker undan, såvidt
han kan, och sparar sitt folk; och vid återtåget vill han ej
häller uppoffra soldaterna för den lättköpta fåfängliga ärai}
att taga några marskalkar och vinna en seger. Han låter
blott ödet fullbordas och inskränker sig till att vara de mogna
händelsernas förlossare.
Ingen har såsom Tolstoj målat slagscener. Det är icke
i den historiska stilen, där regementena marschera ordnade
såsom på en parad och ledda ofvanifrån såsom pjeserna i
ett schackspel. Men det är med all deras förvirring och
oberäknelighet, allt deras elände. Ingen ser ett slag. Man
ser såsom i en dröm det närmaste, och man hugger lös på
de motståndare man råkar på. Tolstoj låter oss se slaget
genom att, såsom nästan alltid äfven i andra skildringar, visa
det fram genom någon af de deltagandes ögon. Så ser man
slaget vid Austerlitz genom att följa Nikolai Rostov, hvilken
såsom adjutant bar ett bud från den ena flygeln till den
andra, och slaget vid Borodino ser man genom Peter Besu-
khov, som likaledes är tillstädes där. Och detta hjältemod,
dessa hjältedåd och underverk af tapperhet, som slagens le-
gender veta tälja, hvar äro de? . De diktas: efter slagen förtälja
de, som varit med, sina bedrifter så, som de önska att de skulle
ha utfört dem, till sist tro de själfva derpå, och andra förneka
det icke, då det ju höjer härens eller regementets ära. Och
dikten växer till legend. Så med historien om general Rajev-
sky, då han vid dammen vid Saltanovka springer upp på vallen
med sina båda söner under en rasande eld och kommenderar
anfallet. Historien berättas i närvaro af en erfaren officer,
som sitter och förargar sig däröfver och i tysthet kriticerar
den: denna dam var nu alls icke något Termopyle, som det
var nödvändigt att spilla människor för; vidare, om han öfver
hufvud taget sprang upp på vallen med sina söner, kunde på
sin höjd blott en tio, tolf personer se honom, och det var
att alldeles onödigt sätta sitt lif på spel. De andra ha icke
sett med hvem han var där uppe, och om de sett det, ha de
icke tänkt däröfver, då de haft nog att sköta med sig själfva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
