Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
resor genom landet. De färdades vanligen så, att Jan och
Sigurd vandrade bredvid lasset, men hustrun och barnet
åkte. JNär de kom i närheten av en gård, höll de stilla vid
vägkanten. Sigurds mor gick då fram till gården för att
tigga mat och säd och för att fråga om det fanns några
kopparkittlar, som behövde förtennas, men karlarna
stannade kvar vid lasset. Svårast var det för dem att få tak över
huvudet till natten. Ofta blev de tvungna att sova under bar
himmel, men snart nog vande de sig också vid detta.
Varhelst det hölls en marknad, om det så var djupt inne i
Småland eller längst nere i Skåne, passade de på att vara med
om den. Där träffade de samman med hela skaror av det
övriga vandringsfolket, och i deras sällskap levde de om i
sus och dus flera dagar. Jan drack mycket under sådana
marknadsdagar, och Sigurd kom också i vana att dricka. Vid
jultiden, när det blev kallt på allvar, brukade de upphöra
med kringströvandet och vände om till Bredane. Där
stannade de, så länge som det fanns något kvar av de matvaror,
som de hade tiggt samman under resorna. Sedan drog de ut
igen.
Detta levnadssätt hade tattarfolket fört, alltsedan det hade
kommit in i Sverige, och Jan begärde inte bättre än att få
fortsätta därmed. Han sade nu gång på gång, att det hade
varit en dårskap av honom att försöka bli bofast. Han måste
vara fri, han måste när som helst kunna dra vart, han
behagade.
Det kunde se ut, som om också Sigurd skulle ha varit
nöjd och som om vänskapen mellan honom och Jan
alltjämt vore lika stor. Det fanns dock tecken, som tydde på
att Sigurd tärdes av en inre oro. Han drack mycket, men
inte som den, som är glad åt att dricka, utan likt en, som
bara dricker för att döva en sorg. Han hade också blivit
retlig, och den minsta anledning kunde försätta honom i
häftig vrede.
Medan de drog fram och tillbaka genom Halland, träffade
de ofta på stora flygsandsfält, och då kom Sigurd alltid i
tungt lynne. En dag, när de färdades över ett sådant där
ofantligt sandfält, sade Jan:
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
